Lemoncurry?

Jag hade en ros på mitt skrivbord.

Någon rad jag skrev då, om en ros på mitt skrivbord för att påminna mig om någon jag gjort bra...

Men rosor vissnar, de dör.
Bladen faller av, kronan hänger som om den stirrade ner på sina icke existerande fötter.
Den blir torr och skör.

Redan när jag gick ner för att äta frukost på morgonen kände jag att det skulle bli en bra dag. Jag möttes nämligen av far min som sa att han hade satt igång en tvätt.

Jag vet, låter som en konstig sak att bli glad för. Visserligen kan jag väl inte förneka att jag har lite ovanliga egenskaper, men just det här finns det en bra förklaring till. Det ligger nämligen till så att våran tvättmaskin har varit trasig ett tag nu, och jag upptäckte igår att det började bli liiiiite ont om rena underkläder... Men i morse kom de och installerade en ny tvättmaskin.

Det tar inte slut där. Skolan började, och mattelektionen var första stoppet. Genomgång av nationella provet vi gjorde förra veckan, och har man sett: Någon hade räknat till sig ett MVG. (Om ni inte kan lista ut vem måste jag be er att uppsöka hjälp)

Men något mer förgyllde min dag ytterligare. Prisutdelning av skolans poesitävling gick av stapeln i skolbiblioteket. Musik och utdelning av 3:e och 2:a pris, och sen kom det: 1:a priset gick till förra årets vinnare, nämligen undertecknad. Tänkte göra samhället en tjänst och faktiskt lägga ut mitt vinnande bidrag, och så ska jag sluta skriva sen. Jag har en tendens att bli dryg när bra saker händer mig.

Jag förstod aldrig riktigt vad du menade,

Med att det var en skillnad mellan att vara nöjd

Och att stå ut.

Visst kastar de sten på mig,

Men jag har lärt mig att skydda mig nu.

Med avstånd, kyla och hårda sköldar.

Men du verkar tycka

Att attack är det bästa försvaret.

Måste du alltid vara så aggressiv?

Du samlar de stenar som flyger förbi.

Gråa och kalla lägger du dem i dina fickor,

Värmer dem med din varma kropp.

Men samtidigt fryser de mig

Du samlar, och väntar.

Väntar på tillräckligt med ammunition

Till din länge planerade revolution.

Och du märker aldrig hur kylan tar över dig.

Du drömde om att en dag få resa dig upp.

Men kanske avvaktade du för länge,

Vande dig vid verkligheten,

Glömde din revolution.

Jag tror nog du vet vad jag menar,

Med skillnaden mellan att vara nöjd

Och att stå ut.

Något inom mig trycker, drar och slår.
Något inom mig vill flyga iväg.
Flyga bort, iväg, härifrån.
Detta något är jag själv.

Jag går omkring och drömmer, drömmer om att få sätta mig på tåget och bara åka härifrån. Bara för ett tag, även om det bara är en helg, en dag, en kväll. Få komma iväg. Träffa nya människor.
Om och om igen tröttnar jag på allt här. Tröttnar på rutinerna i skolan, tröttnar på tristessen, på vardagen, på att allt är sig likt, varje dag. Och tågen går, utan mig.

Så vad är då problemet? Varför sätter jag mig inte bara på ett tåg och försvinner? Och slutar gnälla.

Jag vill, skulle göra det, om inte vissa faktorer hindrade mig. Brist på pengar, brist på tid och brist på sällskap som har tid och pengar. Och så det avgörande:
Det finns bara ett tåg som går från Västervik. Det längsta man kommer med det tåget är till Linköping. Min födelsestad.

Jag får nog ta bussen istället...