Lemoncurry?

Något inom mig trycker, drar och slår.
Något inom mig vill flyga iväg.
Flyga bort, iväg, härifrån.
Detta något är jag själv.

Jag går omkring och drömmer, drömmer om att få sätta mig på tåget och bara åka härifrån. Bara för ett tag, även om det bara är en helg, en dag, en kväll. Få komma iväg. Träffa nya människor.
Om och om igen tröttnar jag på allt här. Tröttnar på rutinerna i skolan, tröttnar på tristessen, på vardagen, på att allt är sig likt, varje dag. Och tågen går, utan mig.

Så vad är då problemet? Varför sätter jag mig inte bara på ett tåg och försvinner? Och slutar gnälla.

Jag vill, skulle göra det, om inte vissa faktorer hindrade mig. Brist på pengar, brist på tid och brist på sällskap som har tid och pengar. Och så det avgörande:
Det finns bara ett tåg som går från Västervik. Det längsta man kommer med det tåget är till Linköping. Min födelsestad.

Jag får nog ta bussen istället...