Lemoncurry?

Så här lagom till första advent har jag knåpat ihop en liten juldikt. Vill bara lägga till att även om det kanske inte verkar så, så gillar jag julen...

Sockersöta dagar väntar, pepparkakor och julgransglitter

Drömmar om en vit jul, utan miljöförstöringar

Tusen ljus som lyser upp i vintertid,

Tusen ljus som lyser upp av elektricitet

Tusen ljus som lyser upp staden

Där du rusar fram

Köper klappar, handlar mat, fixar julpynt.

Klappar ska slås in, papper för engångsbruk

Maten ska lagas, köttbullar, korv och skinka

Pyntet ska hängas upp, tomtar av plast och blinkande ljusslingor

En gran att hugga ner, ta in i huset

Kanske en av plast, för att slippa barr på golvet

Julefrid till slut, med TV-tradition och utdelning av klappar

Sötningsmedelssöta dagar har passerat

Du mår illa

Gårdagskvällen blev längre än planerat, den blev trött men glad. Och någon skrev ihop något enkelt.
Jag har svårt för att avgöra om den är gullig, eller lite för sliskig, min lilla kärleksförklaring. Men den kommer ändå här, och den är dedikerad till alla er som verkligen betyder.


Jag har en kärlek jag aldrig kommer att släppa.
En kärlek som satt sig för djupt.
En kärlek som håller mig vid liv,
   du vet väl hur det är?
En kärlek jag aldrig kommer att svika,
Den kärleken är min sanning.
Jag har en kärlek som håller mig varm,
nu när vintern lägger sin vita filt över småstaden.
Jag har en kärlek som bäddar in mig
i ett täcke som utstrålar lugn.
Jag har en kärlek,
och det måste du väl förstå,
att min kärlek,
det är Du, min vän.
Du är min kärlek, min vän

Nu har snön kommit till småstaden.
Så jag passar på att lägga ut en vinterhaiku:


Hon tittar ut, bort
på vinterbarn i backen
Jag dödar henne

Kastar bort kroppen
Blodet städas sedan bort
Barnen leker på

Men pojken står där
Åker inte pulka mer
Blivit bortjagad

Har inga vänner
Funderar på att gå hem
Stannar lite till

Mamman tittar ut
Undrar; Var är min pojke?
Han kommer nog snart

Har lagat maten
Pojken kommer inte hem
Ringer till vännen

Hon tar upp luren
"Ja, han är i backen nu"
Småpratar en stund

Hon tittar ut, bort
På vinterbarn i backen
Jag skjuter henne

För att ett år faktiskt går rätt snabbt, följer här några haikudikter skrivna för mer än fyra år sen:

Höst
Grinden står öppen
Löven färgas vackert rött
Håller mig inne

Vinter
Går ut ur huset
Kylan kommer nära inpå
Måste skotta snö

Vår
Kärleken blommar
Vi går igenom skogen
Går in i ett träd

Sommar
Solen lyser starkt
Rådjuren skuttar ute
Hämtar geväret


Tack för mig

I söndags kom jag hem från Göteborg, en stad som jag bara kan tänka fina tankar om. För den här vistelsen gav mig inte bara en paus från småstaden, den gav mig en Hello Saferide-konsert och en helg med Hanna.
Sedan gav den mig visserligen en fem timmars lång bussresa hem också...

Att bara sova fyra timmar natten innan man ska åka buss i fem timmar leder inte till någon högre kvalitet på tankarna, det var ganska uppenbart att inga världsproblem skulle lösas under min färd. Jag hade tre funderingar/konstanteranden under hela resan. Jag tyckte att det var väldigt tyst, hade det verkligen varit så här tyst hela tiden? Tänkte jag ca fem minuter efter att min musik hade tagit slut. Jag konstaterade även efter tre timmars resa att fem timmar är rätt lång tid. Och så började jag fundera på vad som skulle hända om jag slog till killen framför mig i huvudet med min penna.

Men jag lyckades även slumra till en stund. Och drömde.
Och i min dröm bet jag ihjäl två vita kaniner.
Hur jag ska tolka det är jag lite osäker på...

Hösten är här, igen. Den tycks liksom alltid komma tillbaka. Hm.
Det märks på en del av folket, de påverkas av årstidsskiftet. Vissa förundras av färger och ljus, njuter av kvällsmys med te eller helt enkelt bara är. Sedan har vi, precis som alla andra höstar tidigare, uppkomsten av alla hemmapoeter. Alla som förknippar hösten med mörker, löv som vissnar och kallt regn. Orden som används blir lite större, lite mer melankoliska. Det är ord som ensamhet, tomhet och sårbarhet som ekar på var och varannan bilddagbok, i små skrivhäften hemma i tonåringarnas byrålådor och självklart - på bloggar.
Och jag vill inte vara sämre. Tyvärr måste jag erkänna att den här texten skrev jag tidigare under terminen, innan den riktiga hösten slog till. Men om jag kan leva med det, så får även ni försöka göra det.


Dialog: Ensamhet

Kan du hjälpa mig ur min ensamhet?

                      Jag förstår inte vad det är du ber mig om.

                      Du borde ju veta, jag är mer ensam än du.

Ja, du verkar tycka det.

Men det du kallar för självinsikt

Är bara ett utestängande av resten av världen.

                      Varför försöker du såra mig?

                      Har jag inte fått stå ut med tillräckligt mycket gräl?

Gräl?

Är det med dig själv, i din ensamhet?

                      När ska du sluta driva med mig?

När du erkänner att du inte är så ensam som du inbillar dig.

                      Så vad får då dig att säga att du kan räkna dig som ensam?

                      Vad höjer dig från resten av oss?

Vad som höjer mig?

Nej, det är inget som lyfter mig till skyarna.

Tomheten som har vuxit fram i mig,

Det trycker ner mig till jorden igen,

I takt med att jag trycker bort mina egna känslor.

                      Visst, du kanske inte flyger i det blå,

                      Men det gör verkligen dina ord.

Javisst, och på så sätt är vi båda motsägelsefulla.

                      Och ensamma.

Kanske stämmer det.

                      Så du erkänner att du kan ha fel?

Inte då, jag erkänner bara att du kan ha rätt.

                      Så, ska vi skaka hand?

                      Och kanske vara ensamma tillsammans.

Eller så kan jag gå härifrån,

Så får vi båda känna på hur det faktiskt är

Att vara ensam.