Lemoncurry?

Jag har varit på en hel del konserter med Winnerbäck. Vad jag anser om hans musik har jag redan gjort klart, men jag tänkte nu att jag skulle reda ut vad jag de senaste gångerna har sett som en liten höjdpunkt på hans konserter.

För det är en sak med vissa artister som man har svårt att klara av, något som egentligen inte är deras eget fel. Nämligen, deras publik. För längst fram på varje konsert med Winnerbäck så står de skrikande, fjortisarna. Översminkade tonårstjejer med blekt hår. Och när varje ny låt börjar skriker de hysteriskt.

Det är då den kommer, en, enligt mig, väldigt vacker låt som heter Du hade tid. Och jag väntar bara på den raden, då Lars Winnerbäck indirekt kommer att förolämpa hela sin publik, och svaras av ett jubel. Om han inser det själv, det tror jag nog inte...

Du frågar: Älskade de dig ikväll

Och jag svarar: De älskar mig bara nu

Den enda som verkligen älskar mig är du.

Du frågar: Tog du dem med storm ikväll

Och jag kommer faktiskt inte ihåg

Men mina fingrar säger att det var ett segertåg.

Det han gör med versen är att han byter ut "det" på sista raden till staden han är i (ex Men mina fingrar säger att Linköping var ett segertåg). Det han faktiskt säger här är, visserligen att det var ett segertåg, men att han samtidigt inte bryr sig, det är redan glömt kort efteråt. Samtidigt som han säger att publiken inte älskar honom, att de bara bryr sig om honom när har står framför dem på scenen.

Och publiken jublar.

Så jag började springa längre,

Samtidigt som jag åt mindre.

Allt för att fyllan skulle bli billigare.

Ja, jag skulle bli alkoholist.

                      Jag ville annat, men alla andra sorger var redan tagna.

                      Och droger blev för dyrt.

 För du har redan testat anorexi

Du spydde upp allt du åt.

 Du fick ditt hjärta krossat

Och gav dig själv ensamrätt på ensamhet.

 Du fick åka ambulans igen

Efter ännu ett försök att ta slut.

Så fick du komma hem,

Till ett hem som aldrig var ditt.

Och jag hjälpte dig att ställa dig upp,

Samtidigt som jag, i hemlighet,

Planerade mitt eget fall.

Men så tog du det från mig igen.

Jag hörde att du är rehabilitering nu...

Kanske borde jag börja spara ändå.

                      För vad kostar egentligen heroin?


-Rebecka

Vill du vara ormen i mitt liv?

Eller bara ett tröstande tidsfördriv.

Kan jag inte få stanna hos dig ett tag?

Jag lovar att vara borta nästa dag.

För en liten stund, eller en evighet,

kan vi väl kasta bort allt vi vet

om krig och svält och nöd.

Låt oss leva så fram till vår död

Men snälla, prata inte om romantik.
För kärleken var aldrig lik
det jag hoppades på att uppnå.
Då kärlek bara stannar hos så få.

Så ta då det lilla jag har att ge,
av mig själv, och det jag kan se.
Vill du vara ormen i mitt liv?
Låt mig få vara ditt eviga tidsfördriv.


- Rebecka


(Jag skulle egentligen haft en bild till, men datorer och internet hatar mig)

Jag hade en fjäril i mitt rum igårkväll, när jag skulle sova. Den flög runt min sänglampa.
Och jag tänkte att jag borde försöka få ut den ur rummet, samtidigt som jag inte kunde sluta titta på den.
Men skillnaden mellan tanke och handling är stor, så fjärilen fick vara kvar. Den störde mig inte så mycket, bara den gång den tyckte att det var en bra idé att sätta sig på mitt huvud.

Jag har inte aktivt släppt ut den, men jag kan inte heller se den här.
Kanske är den kvar, och gömmer sig.
Förmodligen har den flugit ut.
Förhoppningsvis