Lemoncurry?

Då och då blir man deppig över något, eller har en massa tankar man helst skulle vara utan. Även jag.

Vissa skriver om det i sin blogg (ja, kanske är det det jag gör nu) eller på bilddagboken (det har jag också gjort, det förnekar jag inte), vissa är tysta och hoppas att det ska försvinna (har hänt), och vissa pratar om det med någon (det har jag nog lite svårare för).

Men jag har även några andra former av hemma-terapi än de ovannämnda. Ett av de första, som jag i stort sett alltid sysslat med, är skrivandet. Jag kan inte säga hur många gånger jag har skadat ett "du" eller ett "jag" i någon av mina små texter och dikter. Många är det.

I förrgår valde jag att gå ut en stund på kvällen. En ganska lång stund. Typ tre timmar. På den tiden hinner man med ganska mycket. Innan jag gick ut var jag sjukt irriterad, lite ledsen, på något sätt rädd (typ för framtiden), något stressad, och med för många tankar i huvudet. När jag kom hem var jag glad, trött och framför allt lugn.

Men den bästa terapin är något som smyger sig på bit för bit. Det kan vara att lyssna på en låt man älskar om och om igen. Det kan vara att sätta in drilla i de irländska låtarna man ska spela på studentkonserten. Det kan vara att stanna kvar i skolan en stund efter att man har slutat och prata med några kompisar. Det kan vara att skicka in en uppsats man har stressat lite för mycket över. Det kan vara att få ett spontant och enkelt, men gulligt, sms från en kompis. Det kan vara att sitta ute i solen och lyssna på A camp och Mika.


Jag vet att jag har för lätt för att irritera mig på de som jag anser gnäller för mycket och inte är tacksamma för det de har, de som bara ser det som går fel. För samtidigt vet jag att jag är likadan ibland.
Men inte idag, inte nu.
För solen lyser, jag är vacker och i min dator spelas The Shins - New Slang.