Lemoncurry?

Ibland hittar man hemsidor som bara gör en lycklig. Jag sökte på google efter texten till Iron & Wines låt Belated Promise Ring, då någon av träffarna innehöll orden Free MP3 Download of the Day. Med bara ett klick var Rebecka i himmelriket. Och sådär en 700 – 800 klick senare var hon sådär en 700 – 800 låtar rikare. (De har alltså kvar varje ”Dagens låt” även dagarna efter. Fint.)

Nu är det visserligen så att det är en hel del skit som jag nu har laddat ner, helt i onödan, eftersom jag kommer ta bort det innan det helt har besudlat mitt iTunes (typ hiphop, usch). Men många låter helt okej, och vissa har spelats om och om igen utan att slitas ut. Några av dessa artister, t.ex. Brett Dennen och Iron & Wine (som jag nämnde i början av inlägget, om ni kommer ihåg det), kommer till och med dyka upp lite längre upp på den här listan. Andra skulle jag vilja nämna här lite snabbt;

Someone Still Loves You, Boris Yeltsin. Med ett sådant bandnamn kan man ju bara inte misslyckas. Och det gör de inte heller. Boris Yeltsin är för övrigt Rysslands första demokratiskt valde president (Källa: Wikipedia, via google).

Ett namn som jag redan kände till var Anthony & the Johnsons (tack Ghazaleh för den introduktionen!), men låten var ny för mig. För er som inte hört något av honom – ta tag i era liv! Gillar man storslagna låtar med fantastiska texter, som sjungs med en intensiv och originell röst så kommer man falla till golvet direkt. Glöm då inte att lyssna på Cripple and the Starfish.

Som ett sista exempel tänkte jag ta Say Hi, a.k.a. Say Hi to Your Mom. Istället för att ge er mina expertkommentarer så tänkte jag länka till deras hemsida, där man kan ladda ner några låtar från varje av deras skivor. Klicka bara här. (Hoppas det där funkar, skulle mest testa att länka på det sättet)

Som en avslutning kommer här länken till hemsidan jag skrivit om. Bara för att jag är så snäll.

http://www.spinner.com/category/mp3-of-the-day/

Jag vill bara börja med att säga förlåt. Förlåt för att jag inte tar min roll som bloggare på så stor allvar som jag borde, och alltså skrivit om det här så fort jag kom hem från jobbet då denna stora händelse ägde rum. Nej, det är ju mer än en vecka sen nu! Pinsamt. Men i alla fall. Som ytterligare en i mängden av tonårstjejer med blogg, måste (måste!) jag ju skriva om det här: Jag har sålt godis till en kändis!

Men mitt blogginlägg kommer nog skilja sig från andra tonårstjejers, det hoppas jag. För det första så kan jag skriva hela meningar, och hela ord. Och så kommer mitt möte med denna kändis beskrivas med lite mer… ja… hm(på tal om att använda hela meningar)… nu kom jag inte på något bra ord. Men ni kanske märker vad jag menar? Annars får ni försöka leva ändå.

När jag stod själv på Grab and Fly på Arlanda, precis vid Gate 12, där de sista passagerarna till Amsterdam höll på att boarda, så kom det fram en stressad blondin till mig. Hon pratade i stort sett konstant, och verkade ändå som en glad person (om än något virrig). Det var först när hon i sitt babbel själv lyckades få in att hon hade varit med i Kändisdjungeln (ett program som gick på TV4, där B- och C-kändisar fick göra en massa äckliga saker och bo i en djungel. Tummen upp för förnedrings-TV!), som jag kände igen henne.
Jag tror att det roligaste var när hon stod och letade i sin plånbok, och jag tyckte hon sa något om att hon inte hittade sitt Amex-kort. Snäll och rar som jag är frågade jag givetvis vad hon letade efter, och upplyste henne sedan om att hon precis hade gett det till mig, och att det låg ungefär en decimeter framför henne.

Nu undrar ni kanske (förmodligen inte) vem denna kändis kan ha varit? Det gjorde jag med. För trots att jag kände igen henne, så fanns det ju inte en chans i världen att jag skulle kunna komma ihåg namnet på människan. Men jag säger bara ett ord: Google! Nu vet jag att det var Catarina Hurtig. Vem det är? Vem bryr sig, egentligen?

Nästan ett helt år har gått sen förra året, och gång efter gång inser jag hur musiken tar över större och större delar av mitt liv. Det som gör mig riktigt lycklig nu för tiden är oftast att gå på konsert, att upptäcka ett nytt band eller bara bränna ut en skiva med väl utvalda låtar som jag kan lyssna på när jag diskar. Så nu i december (och förmodligen en bit in i januari) tänkte jag plåga mina få stackars läsare med en Top 10-lista med upptäckter jag gjort i musikens värld det senaste året. Även en Top 5-lista med upplevelser är påtänkt, men vi får se med den saken.

Just nu läser jag en bok av Nick Hornby, The Complete Polysyllabic Spree, där han för varje månad har skrivit om månadens läsning. Det låter förmodligen som att det här inte har någonting som helst att göra med temat för det här blogginlägget, om det inte vore för det jag läste just igårkväll: ”Five or six years ago, a friend in Philly introduced me to a local band called Marah. Their first album had just come out, on an indie label, and it sounded great to me, like the Pogues reimagined by the E Street Band, full of fire and tunes and soul and banjos. There was a buzz about it, and they got picked up by Steve Earle’s label, E-Squared; their next album got noticed by Greil Marcus and Stephen King (who proudly wore a Marah T-shirt in a photoshoot) and Springsteen himself, and it looked like they were off and away.”
Eftersom jag redan tidigare plockat ihop den här listan, och visste precis att det var om Marah jag skulle skriva idag, kunde jag inget annat än att somna med ett leende på läpparna.

Jag har (tyvärr) bara lyssnat på deras andra album, Kids In Philly, och om jag ska vara helt ärlig så tog det ett tag innan jag fastnade för dem. De var ett av alla de band som min pappa tipsade mig om, och vars album jag la in i min dator med tanken att ”jag lyssnar på det sen”. Men så slutade skolan och jag gick arbetslös ett tag, och nästan all av den tid jag hade i överflöd gick åt att lyssna mer på dessa band. Vilket självklart ledde till en vinst för Marah.

Att beskriva hur ett band låter, eller att överhuvudtaget försöka mig på att ange vilken genre de tillhör, är näst intill omöjligt för mig. Det enklaste är att låta folket lyssna själva, så jag länkar till två av deras låtar;

Round Eye Blues
http://www.youtube.com/watch?v=eFoLr6ffFCw

och
Point Breeze
http://www.youtube.com/watch?v=rABq1DptbPk

Lite småpissig kvalitet, men det får funka. För övrigt, om någon vet hur man kan få in videon direkt i bloggen så får du/ni gärna upplysa mig om hur detta går till.