Beirut
Innan jag flyttade kunde jag då och då få en eller flera skivor av pappa, vid tillfällen då han hade dubbletter. Några gånger har jag fått skivor från Word Magazine, med väl utvalda låtar av väl utvalda artister.
Det var på en av dessa skivor som jag hittade en låt som jag kände direkt att den här tycker jag om. Den var bara så skön att lyssna på, samtidigt som jag blev glad av den. Låten var A Sunday Smile, av Beirut.
Ett bra tag var den bara en ensam låt av Beirut som fanns i mitt iTunes, och i egenskap av sådan blev den lite bortglömd. Men så dök bandets namn upp i ett sammanhang som (trots dess korta historik) har etablerat sig både i festivalsverige och, framför allt, i mitt liv – Way Out West. Jag vet inte om de hade funnits där länge, eller om de köptes in inför festivalen, men jag upptäckte snart album och EP av Beirut i pappas omfattande skivsamling (den är läskigt stor, och läskigt bra), och de lades in i min dator.
I början var jag förtjust. Det var nytt, spännande och storslaget. Men storslagenheten blev lite för mycket då jag skulle lyssna in mig på så många låtar som möjligt, även av andra artister. Det gick inte att lyssna på mer än några få låtar i taget, även om jag fortfarande var lika förtjust i denna underbara blandning av balkanmusik, folkmusik och ja, det mesta åt det hållet.
Konserten var fantastisk, det spelade inte någon större roll just då att jag inte kunde alla låtar, och jag kände ju igen de flesta. Det räckte. Det var bara att njuta.
Och så hände något nu efteråt. Jag vet inte om jag kom över den där tröskeln i lyssnandet som man hos vissa artister måste komma över för att kunna uppskatta dem på riktigt, eller om jag på något sätt kunde slappna av mer i mitt lyssnande. I vilket fall som helst så upptäckte jag när jag var ute och gick med min kära vän iPoden, att jag inte ville lyssna på något annat än Beirut. Jag kunde inte förmå mig att byta till någon annan artist. Jag blev fast, och det är jag fortfarande.
Lyssna gärna själv!
Beirut - Nantes
http://www.youtube.com/watch?v=jc3ZAs17uAg
Uppdatera kvinna!
Beirut kan man orda en del om.
Jag upptäckte Beirut just genom A Sunday Smile på någon tidningsskiva. Två egentligen. Den var på Word Magazine okt 2007 och även Paste Magazine nr 36, okt 2007. Jag beställde nog skivan med A Sunday Smile rätt omgående. Deras andra CD The Flying Club Cup. Samtiigt även deras första Gulag Orkestar, utgåvan med EP:n The Lon Gisland EP som bonus-skiva.Så småningom fann jag The Flying Club Cup signerad av Zach Condon genom Newburycomics på ebay och dubletten passerades som julklapp till Kristoffer julen 08. Den signerade finns fortfande men verkar ha gått upp i pris.
W0QQitemZ370274098475QQcmdZViewItemQQptZMusicCDs?hash=item56360e5d2b" rel="nofollow">http://cgi.ebay.co.uk/Flying-Club-Cup-Beirut-CD-NEW-SIGNED-RareW0QQitemZ370274098475QQcmdZViewItemQQptZMusicCDs?hash=item56360e5d2b
Sedan var faktiskt Beirut bokade till Wayoutwest redan 2008, bland de första bokningarna. Det var en stark anledning att bestämma sig för att åka det året så jag bestämde mig snabbt. Beirut lämnade återbud i maj det året men det blev ändå mycket att se och en riktigt bra festival. Bokningen från början visade på god smak och vilja.
När Beirut var inbokat i år igen var det bara att hoppas att det inte skulle bli återbud igen och den här gången höll det. Det var bara att njuta.Jag lämnade bara några minuter på slutet för att se några minuter av Grizzly Bear (inte lika bra)innan Band Of Horses började. Det var litet trångt där.
Det enda jag möjligen saknar är trean March Of The Zapotec / Holland som kom i år. Den har fått litet mer ljum kritik, men inte av alla.
