Lemoncurry?

Igår var faktiskt (!) en relativt bra dag på jobbet. Förutom de där perioderna när den enda personen man såg var någon tjej på O’Learys mittemot, som gick och la ut nya servetter på borden. Själv hittade jag en tidning med ett Sudoko med lite mer än hälften kvar. Score! Jag hittade även en skvallertidning, och kunde läsa allt om när David Beckham fick panik hemma hos Tom Cruise.

I alla fall, av de få kunder jag fick under dagen, så var majoriteten väldigt trevliga. En man frågade mig, efter att han köpt sin muffin, om jag gillade musik. Fast på engelska. När jag svarat, frågade han om jag hade hört talas om den svenska artisten Thåström. Anledningen var att han tydligen varit på konsert med honom dagen innan. Han hade flugit till Sverige från Chicago, och nu tillbaka, bara för att gå på den här konserten. Tänk om man hade tillräckligt med pengar för att kunna göra något sådant… Men å andra sidan så behöver jag inte åka lika långt för att ta mig till en Thåström-konsert.

På bussen hem ringde jag hem. ”Hem” har i den meningen två betydelser, kanske borde tilläggas. Det första ”hem” är Uppsala, det andra är Västervik. Jag pratade alltså lite med föräldrarna (mina föräldrar alltså, om det inte var tydligt nog). Efter att ha sett statusuppdateringar om hennes tillstånd, så kom det väl inte precis som någon chock att min gamlamormor nu har dött. Det var ingen chock, och det är egentligen inte en större tragedi. Är det någon som har levt ett helt liv, så är det ändå hon. Men visst känns det fel att tänka att man inte kommer kunna träffa henne igen, även om det var evigheter sen man såg henne sist.

Visst hände det fler saker igår, men det mesta var sådant som händer lite då och då, som är ointressant och som jag inte orkar skriva om. För idag är idag, och nu ska jag se om jag kanske kommer göra något.

Tveksamt.

Igår var jag på teater. Redan i höstas hade jag bokat in den 4 februari, då skulle jag se Jane Eyre på Dramaten, tillsammans med några andra tjejer från Vajan. Förväntningarna var på topp, för det var ju ändå Jane Eyre!

Självklart blev jag inte helt nöjd med föreställningen. Jag säger inte att den var dålig, inte på något sätt, men de kunde faktiskt ha gjort det bättre. Julia Dufvenius (som jag alltid blandar ihop med Maria Bonnevie) såg perfekt ut som en anspråkslös Jane Eyre, i den gråa klänningen och med håret i en knut. Men när hon pratade så var det nästan hela tiden med en sådan röst som bara skådespelare har, så som ingen människa pratar i verkliga livet, och med en ton som var lite för sur, lite för hård. Men jag måste ändå ge till henne, att hon var den enda i ensemblen som på ett bra sätt klarade av att spela ett barn, utan att låta och se löjlig ut.

Och när jag ändå är inne på vuxna människor som spelar barn… Hur tänker man när man har en kvinna som är över 60 år i rollen som Adèle, Mr. Rochesters skyddsling? Varje gång hon skuttade in på scenen i sin rosa klänning kunde jag inte tänka annat än ”Varför?” Hon var en duktig skådespelerska, och klarade av att vara sådär rastlös och ivrig som barn är, men känslan när man såg henne var ungefär samma som när killar klär sig i klänning. Ett lite för enkelt sätt att plocka in några extraskratt på.

Trots att Michael Nyqvists Mr. Rochester var betydligt mesigare än i både boken och filmen (något som man nog kan skylla på regissören), så gjorde det inte så mycket med tanke på hur bra han ändå gjorde det. Jag älskar när skådespelare kan säga sina repliker på ett naturligt sätt, med vanliga betoningar, så att det inte låter inövat. Ett plus även till deras Mrs. Fairfax, som hela tiden var lite bekymrad och lite förvirrad.