Lemoncurry?

Trots att jag var morgonseg och mer bitter än någonsin över att jag självklart hamnade i Ängelholm (en dryg timme bort med tåg) på studiedagen, så kunde jag inte låta bli att le. För vem kan låta bli, när man fått mail om kommentarer på bloggen? Eller snarare, de kommentarer jag fått på mitt senaste inlägg. Tack.

I alla fall…

Jag sitter nu med en kopp te och en godispåse lika stor som en lika stor del av min hjärna. I vilken godisbit det medvetna intellektet sitter uttalar jag mig inte om. Omkring halv fem i morse satt jag också här, med en kopp kaffe, en tallrik gröt och ett lagom grinigt humör. Lite mer än en timme senare skulle tåget gå mot Ängelholm.

Min tanke var att beskriva min dag på ortopeden, men av olika anledningar (framför allt sekretesslagen och en extrem trötthet just nu) så kör jag kortvarianten;

Jag har varit med vid inskrivning på avdelning, fått titta på en handoperation, varit med på mottagning och druckit kaffe. För mer detaljer angående intryck och känslor, kontakta mig via mail eller mobil. Eller brevduva.

Är det fyra eller fem veckor jag gått på läkarprogrammet nu? Jag skulle kunna hämta mitt schema, men det har egentligen ingen betydelse. Jag vill i vilket fall skriva en liten, ska vi kalla det för utvärdering, eller kanske bara reflektion. Men det här är inte något som ingår i utbildningen, inget jag ska lämna in, det här är för min egen del. Jag har redan samlat på mig tankar som jag behöver få ur mig.

När hade kommit in på läkarlinjen var det många som tycktes känna ett behov av att förbereda mig för vad jag hade framför mig: Du måste vara redo på att du kommer få plugga mycket. Det är ett livslångt lärande, du kommer aldrig vara helt klar. Se till att läsa lite i taget så att du inte behöver trycka in allt precis innan tentan. Javisst. Jag förstår. Mycket plugg.

Men det var något som egentligen aldrig togs upp. Visst, varje gång ämnet kom upp var min syster snabb med att poängtera att jag kommer vara tvungen att jobba med gamla människor, jag måste lära mig att inte vara rädd för sprutor, att det kommer vara mycket blod. Jag tänkte att det får jag lära mig att hantera, kanske är det bara bra att jag måste komma över vissa mentala hinder? Men det som förblev onämnt var ämnet om lidande, om maktlöshet och om död. Är det någonting som jag verkligen kommer klara av? Kan jag ta mig över dessa mentala hinder, och dessutom ta mig över dem om och om igen? Kommer jag träna upp mig så att jag med en någorlunda lätthet kan klättra över dem, eller kommer jag tröttna och till slut falla?

Vi började med professionell utveckling redan från början, med läsning av skönlitteratur och filmvisning, i temat ”Att vara sjuk – anhörig till sjuk”. Alla skulle läsa I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell, och vid något tillfälle var jag nära till att börja gråta, då jag föreställde mig känslan av att veta att ens mamma skulle dö. Vi såg även filmen, som inte riktigt berörde mig lika mycket. Men dagen efter vaknade jag med en klump i halsen efter att ha drömt just att min mamma hade dött.

Samma dag började jag läsa nästa bok, Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist. Den här gången grät jag, varje gång hon skulle prata med någon av sina barn om att hon skulle dö. Det här är en självbiografisk bok, där hon beskriver sina upplevelser och tankar efter att hon fått diagnosen ALS, en neurologisk sjukdom som drabbar de motoriska funktionerna samtidigt som intellektet är intakt. Man dör när lungorna slutar fungera och man kvävs. Ulla-Carin Lindquist fick diagnosen precis innan hon skulle fira sin femtioårsdag. Min mamma fyllde nyss femtio. Andra natten efter att jag började läsa boken skulle jag drömma igen. Den här gången hade min mamma ALS, och skulle även den här gången dö. För andra gången på tre dagar vaknade jag med en av de jobbigaste känslorna man kan ha.

Men för mig så kunde den känslan försvinna redan när jag släpat mig in i duschen, och inte ett spår av någon klump i halsen fanns kvar för att hindra mig från äta min frukost. För även om jag inte kan ringa och prata med mamma just nu, eftersom hon och pappa är på utflykt i New York och roar sig, så kan jag snabbt lugna mig med just det – de är i New York och roar sig. Jag vet att även om jag inte kan prata med henne just nu, så kommer hon ringa nästan så fort de kommit hem, hon kommer lägga upp bilder på facebook, hon kommer berätta om allt de gjort samtidigt som vi på varsitt håll tittar på bilderna som jag kommer tycka är lite för många för att jag ska kunna hålla intresset uppe hela tiden. Och jag vet att efter att de kommit hem kan jag ringa när jag vill, och bara småprata lite.

Men det här, som jag ser som en självklarhet, är inte en självklarhet för alla. Så kanske är det därför som läkaryrket har blivit mitt val, för att jag på något sätt kanske kan bidra till att åtminstone någon mer kan få ta del av den här självklarheten. Någon mer, inte alla. Sällan bota, ofta lindra, alltid trösta. Det är tyvärr så det ser ut. Så den tanken som jag haft någonstans i bakhuvudet redan tidigare har redan nu, efter bara några veckor, växt sig något större. Jag vill vara en del av utvecklingen, jag vill så gärna göra något mer än bara lindra och trösta. Det är svårt att säga det högt bland kursare och lite bland andra också, eftersom många anser att om man går läkarutbildningen så ska man jobba kliniskt, men kanske visar det sig att jag skulle passa bättre inom forskning. Det får vi se.