En dag som alla andra?
Trots att jag var morgonseg och mer bitter än någonsin över att jag självklart hamnade i Ängelholm (en dryg timme bort med tåg) på studiedagen, så kunde jag inte låta bli att le. För vem kan låta bli, när man fått mail om kommentarer på bloggen? Eller snarare, de kommentarer jag fått på mitt senaste inlägg. Tack.
I alla fall…
Jag sitter nu med en kopp te och en godispåse lika stor som en lika stor del av min hjärna. I vilken godisbit det medvetna intellektet sitter uttalar jag mig inte om. Omkring halv fem i morse satt jag också här, med en kopp kaffe, en tallrik gröt och ett lagom grinigt humör. Lite mer än en timme senare skulle tåget gå mot Ängelholm.
Min tanke var att beskriva min dag på ortopeden, men av olika anledningar (framför allt sekretesslagen och en extrem trötthet just nu) så kör jag kortvarianten;
Jag har varit med vid inskrivning på avdelning, fått titta på en handoperation, varit med på mottagning och druckit kaffe. För mer detaljer angående intryck och känslor, kontakta mig via mail eller mobil. Eller brevduva.
Vilken del av hjärnan liknar en godispåse?
Var det egentligen en hjärna du höll i dina händer på kursen i Uppsala, egentligen?
Vem gick en kurs i godispåsar?
Jag måste erkänna attt jag tycker att du borde uppdatera ännu oftare, tror det är..hmm, 6-7 gången jag klickar mig in på din blogg utan resultat, kanske är det jag som är otålig? ;)
Skönt att dina föräldrar är hemma från resan (din mamma mår bra!!) Hemska drömma man kan få ibland, tänk, av en bok också! Kanske blev det till en hemsk mardröm för du hade dåligt samvete över att du inte gick på din mammas 50 års fest? hoppas jag inte är för öppen med mina tankar, tror du överlever!;)
Jag tycker för övrigt att du världens grymmaste liv, you go girl! Jag tror på dig :)
Kärlek
