Lemoncurry?

Jag tar med mig en penna (eller två, om vi ska vara riktigt ärliga) och ett kollegieblock och lägger mig ute i solen. Nu när jag äntligen har tid till det, då ska jag väl banne mig kunna skriva.

Till min besvikelse finner jag ingen inspiration i naturen. Varje grässtrå som stryker mot min hud får mig att rycka till i tron att någonting kryper på mig. Insekterna som försöker ta sig fram i gräset är inte alls lika imponerande i verkligheten som i en David Attenborough-dokumentär. Det enda spännande jag får bevittna är två skator som antingen bråkar eller utför någon slags parningsritual. Hur ska jag kunna veta skillnaden? Jag saknar en berättarröst.

Det är en hedersvärd tanke, det där med att bli ett med naturen. Men när jag sätter mig upp för att äta mitt köpepäron från Willys ser jag att mina ben har fått röda prickar. För om sanningen ska fram så ger naturen bett till de som inkräktar. Naturen ger fläckar på dina kläder, vare sig de är gjorda av ekologisk bomull (för att vara rädd om miljön) eller ej. Och naturen ger dig rinnande näsa och ögon om du glömmer bort att ta dina allergitabletter innan du går ut.

Jag höjer ljudet i min iPod för att stänga ute oväsendet från de tidigare nämnda skatorna, som nu är tillbaka och låter. Naturen gör sig bättre på TV.