Beirut

Innan jag flyttade kunde jag då och då få en eller flera skivor av pappa, vid tillfällen då han hade dubbletter. Några gånger har jag fått skivor från Word Magazine, med väl utvalda låtar av väl utvalda artister.


Det var på en av dessa skivor som jag hittade en låt som jag kände direkt att den här tycker jag om. Den var bara så skön att lyssna på, samtidigt som jag blev glad av den. Låten var A Sunday Smile, av Beirut.


Ett bra tag var den bara en ensam låt av Beirut som fanns i mitt iTunes, och i egenskap av sådan blev den lite bortglömd. Men så dök bandets namn upp i ett sammanhang som (trots dess korta historik) har etablerat sig både i festivalsverige och, framför allt, i mitt liv – Way Out West. Jag vet inte om de hade funnits där länge, eller om de köptes in inför festivalen, men jag upptäckte snart album och EP av Beirut i pappas omfattande skivsamling (den är läskigt stor, och läskigt bra), och de lades in i min dator.


I början var jag förtjust. Det var nytt, spännande och storslaget. Men storslagenheten blev lite för mycket då jag skulle lyssna in mig på så många låtar som möjligt, även av andra artister. Det gick inte att lyssna på mer än några få låtar i taget, även om jag fortfarande var lika förtjust i denna underbara blandning av balkanmusik, folkmusik och ja, det mesta åt det hållet.


Konserten var fantastisk, det spelade inte någon större roll just då att jag inte kunde alla låtar, och jag kände ju igen de flesta. Det räckte. Det var bara att njuta.


Och så hände något nu efteråt. Jag vet inte om jag kom över den där tröskeln i lyssnandet som man hos vissa artister måste komma över för att kunna uppskatta dem på riktigt, eller om jag på något sätt kunde slappna av mer i mitt lyssnande. I vilket fall som helst så upptäckte jag när jag var ute och gick med min kära vän iPoden, att jag inte ville lyssna på något annat än Beirut. Jag kunde inte förmå mig att byta till någon annan artist. Jag blev fast, och det är jag fortfarande.



Lyssna gärna själv!
Beirut - Nantes
http://www.youtube.com/watch?v=jc3ZAs17uAg


Neuroscience

Tillbaka i skolan igen för min del. I två veckor har jag nu läst Fysik B på komvux, och det tog inte lång tid innan jag lyckades med bedriften att bli uttråkad. Det är inte svårt, inte än, bara tråkigt.

Men samtidigt som jag beställde den läroboken så låg ytterligare en bok i min inkorg. Neuroscience: Exploring the brain. Avancerat.
Anledningen till detta är att jag snart kommer börja en kvällskurs på Uppsala universitet. När jag först hittade kursen lät det perfekt. "Hjärnan - funktioner, sjukdomar och mysterier". Sedan jag anmälde mig har jag varit lyrisk. Jag kunde inte tänka mig något roligare. Det har hållit i sig, det är inte det, men en annan känsla har börjat leta sig in i mig. En skräck.
Det började någon gång när jag fick ett brev. En beskrivning av kursen. Det var något där, ett miniprojekt och en rapport. Och ytterligare något om att läsa någon annans rapport och skriva en recension. Någonstans där insåg jag att det kommer vara fler än jag som läser kursen, och att sannoligheten att det är ett gäng tjejer i min ålder är löjligt liten...
Och så kom boken. Neuroscience: Exploring the brain. En över 800 sidor tjock inbunden bok på engelska som, när jag bläddrar i den, påminer mig om nationalencyklopedin.
Men det här ska nog gå bra..

Arbetslöshet och pengar

Det har visat sig vara svårt att få jobb. Det här är ingen nyhet, jag vet, men det blir så mycket mer än någonting de tjatar om på tv när man själv har blivit en siffra i statistiken över arbetssökande. Den arbetslösa fick helt plötsligt ett ansikte, nämligen mitt eget. Tydligen ser arbetslösa ändå rätt bra ut.

Jag förstår att jag har hamnat i någon form av förnekelse då jag inte längre får panik när kvittot från bankomaten visar alldeles för lite pengar. Och detta trots att jag inte har någon inkomst (utöver mina föräldrar).
Men jag har ändå fått en helt ny syn på pengar. Tidigare såg jag det som en självklarhet att kunna gå och fika med kompisar, köpa ytterligare en klänning som jag egentligen inte behöver eller åka iväg någonstans över en helg. Nu när jag senast var nere på stan med min syster så unnade jag mig att köpa ett nystan med svart broderitråd. 18 kronor. Min stora dröm är att någon gång i framtiden ha råd att köpa en billig kaffebryggare.

Men framtiden ser ändå ljus ut, åtminstone i mina drömmar. Jag är aktiv i mitt jobbsökande, och med hjälp av arbetsförmedlingen och min jobbcoach där så ökar mina chanser betydligt. Jag har även skrivit in mig på Norrlands nation (vilket i och för sig sved i plånboken då 440 kronor försvann), och tänker mig att jag ska jobba lite där, vid sittningar och så. Vem vet, kanske kan drömmen om kaffebryggaren bli verklighet? För min del tänker jag inte ge upp!


Om att tvätta

Det är rätt sjukt med tvättstugor egentligen. Hur man helt utan att skämmas tar sin smutstvätt (sina smutsiga underkläder) till ett ställe dit okända människor även de tar sina smutsiga kläder (och underkläder). Och inte försöker man dölja det som man annars så heligt försöker skydda från främmande blickar, nej man tar helt öppet fram dem för att sedan trycka in dem i tvättmaskinen.

Men man måste ju tvätta. Det inser man när man har kommit in på reservtrosorna, de där som skaver in i rumpan så fort man rör på sig. Och högen på golvet har börjat sprida sig ut i andra rum. Ja, då är det dags att lägga allt i en påse, ta med sig tvättmedlet och vandra bortåt dit där smutsigt blir rent. För det finns ju en annan sida av tvättandet, det där rena och fina sidan. Den där stunden när tvättmaskinen är färdig och man kan ta ut det som 40 minuter tidigare var något man borde skämmas för. Nu kan man med stolthet visa omvärldens främlingar något som man ingen annanstans kan visa upp, nämligen sina helt rena och nytvättade kläder. Ja, även underkläder.

Felkoppling

Jag har varit nere på stan rätt mycket den senaste tiden, vilket är konstig eftersom jag inte har någon inkomst. Men så har jag inte köpt något det flesta gångerna heller, utan det har oftast handlat om de där tackkorten (som jag nu har).
När jag kom ner till stan för några dagar sen hann jag en kort sekund tänka att, oj, det var värst vad populärt det blivit med dreads den senaste tiden. Tanken följdes av en pinsam tystnad i mitt huvud. Just det. Uppsala reggaefestival. Det kanske är något samband där..

En liknande händelse inträffade på vägen hem en annan dag. När jag gick där så hörde jag plötsligt att någon började spela på en gitarr. Vad trevligt, tänkte jag. Undrar var det är de spelar? Svaret gick upp för mig direkt efter att jag ställt frågan för mig själv. I min iPod. Som jag hade lyssnat på sen jag började gå. Det hade bara börjat en ny låt.

Man skulle ju kunna tro att jag håller på att bli galen såhär i min ensamhet, vilket ju självklart stämmer, men det här är inget nytt. Jag har flera exempel på när jag inte riktigt tänkt helt rätt. Kemilektion, satt jag och skulle rabbla för mig själv "metan, etan...". Jag hade kommit en bit då jag insåg att det jag egentligen rabblade i mitt huvud var "januari, februari, mars...". Två gånger.

Uppdatering

För tredje dagen i rad var jag på väg ner till stan. För tredje dagen i rad skulle jag ner till fotoaffären, av samma anledning. Första dagen skulle jag se hur mycket det kostade med studenttackkort. Andra dagen ville deras maskin inte få fram bilden jag skulle ha ur mitt USB-minne. Nu hoppades jag på att det skulle funka. Jag kan tala om redan nu att nej, det gjorde det inte. Imorgon får det bli fjärde gången gillt.
Men något annat upptog mina tankar då jag trampade iväg på min cykel. Ja, förutom musiken som spelades upp för mig från min iPod, med favoritraden ur Lalehs låt Step on me - I wont move an inch. Mama say it's ok to be a bitch. För som ett resultat av anställningsintervjun jag hade igår, drömde jag inatt om att jag hade fått jobbet. En enkel match även för nybörjardrömtydaren att lista ut vilka förhoppningar jag har.

Eftersom jag inte skrivit på ett bra tag tänkte jag att ni kanske undrar vad jag sysslar med om dagarna. Så, here goes:
* Jag nördar arbetsförmedlingens hemsida. Jag söker alla jobb jag kan, i Uppsala främst men även Stockholm och andra städer jag kan ta mig till med buss/tåg.
* Jag prickar av listan på saker som älskade mor tjatar på mig att jag ska göra.
* Jag pratar med lilla mamma då hon ringer på kvällen och pratar en stund, berättar vad jag gjort under dagen och frågar om saker jag undrar.
* Jag tittar på film. En box med Hitchcockfilmer tog slut ganska snabbt...
* Jag är ute och går, med iPoden (känner ju inngen här, och syster är bortrest)
* Jag lagar mat, äter och diskar. Med musik på, såklart.
* Jag kommer då och då på att jag snart ska till Göteborg, och skuttar runt en stund och är allmänt lycklig.

Som ni märker, dagarna är fulla av aktiviteter. Men om någon skulle ringa så svarar jag... ;)

Krönika

Har inte skrivit något på ett tag, så jag lägger ut en krönika jag skrev till textkommunikationen :)


Minnets underliga labyrint

Det är först nu, under min sista termin under mitt sista år på gymnasiet som jag under en hel biologilektion verkligen lyssnat. Nu kunde jag äntligen förstå att biologi inte bara är ett traggel av artbestämning av växter och djur, att desperat försöka komma ihåg vilka organismer som är eukaryota och vilka som är prokaryota, och lära sig vartenda enzym i matspjälkningssystemet. Nej, det är även hjärnan.


För den mänskliga hjärnan är fantastisk. Den tar emot och tolkar intryck, den organiserar våra sinnen, den kommer ihåg och kan ta fram dessa minnen när de behövs. Och allt detta är bara elektriska och kemiska impulser som skickas runt.


Men då och då slår det slint i överföringen, och hjärnan drabbas av total kortslutning (observera att följande text inte är baserad på vetenskaplig fakta, utan endast på egna erfarenheter). För vem har väl inte glömt bort vad klockan är, trots att man precis tittade på den? Vem har väl inte gått in i ett rum bara för att stå där som ett fån i fem minuter och undra vad det var man skulle göra där? Vem har väl inte i flera dagar intensivt försökt komma på vilken låt det är som står på repeat i huvudet?


För min del är det inte alltid en hel låt som spelas upp, nej det händer snarare mycket sällan. I mitt huvud tycks det tydligen räcka med bara en liten del, en vers eller en rad. I mer än en vecka hörde jag frasen "Chocolate chip mint icecream" upprepas konstant, utan att ge mig en chans att komma på vilken låt det var som min hjärna hade plockat det ur. Men så, precis när jag var redo att ge upp och låta vanvettet ta över, så insåg jag det. Visst lät den där rösten i mitt huvud väldigt mycket som sångaren i Eels? Perfekt, allt jag behövde göra nu var att lyssna igenom alla 102 låtar jag hade av dem. Det gjorde jag inte. Men visst lyssnade jag lite extra mycket på Eels en period, tills jag till slut kunde lyssna på den där raden i dess riktiga sammanhang. Låten jag så länge letat efter heter Spunky och finns på deras första skiva, Beautiful Freak. Det är inte deras bästa låt.


Nu är det inte så att det alltid går att tvinga fram ett svar, och tro mig, det är inte alltid det går så pass snabbt som en vecka. För mer än fyra år sedan (förmodligen längre) så såg jag för första gången en fantastisk film som heter Big Fish. I en av de större birollerna kunde man finna skådespelerskan Helena Bonham Carter. Och ytterligare ett mysterium var fött. För jag visste att jag hade sett henne i någon film tidigare, men det tycktes omöjligt att komma på vilken. Och att titta igenom varje film jag någonsin sett kändes inte riktigt värt det.

Det här är ett mysterium som har följt med mig sedan dess, och det har inte precis hjälpt att hon dykt upp i fler filmer (Kalle och chokladfabriken, Harry Potter, Sweeney Todd m.m.) och på så sätt påmint mig om att jag fortfarande har ett problem att lösa.

Men jag kan ju inte gå och tänka på det dygnet runt, och de senaste åren har jag i stort sett inte tänkt på det. Så för ungefär en månad sedan så fick jag en uppenbarelse. Jag skulle sova, och höll precis på att drömma mig bort, då jag helst utan anledning kom på det. Trettondagsafton. Hon spelar ju Olivia i en filmatisering av Trettondagsafton, som jag tittade mycket på när jag var mindre.

Jag tror aldrig jag har sovit så gott som den natten.


Uppsala, fortfarande

IKEA-besöket resulterade i en helkväll med godis, jordgubbar och IKEA-möbler. Underbart.

Jag har börjat jobba, har hittills haft två pass på fyra timmar. Det är imponerande hur långa fyra timmar kan bli när man inte har något att göra... Ingen tycktes vilja ta en lunch eller en fika just de dagarna, något som förmodligen beror på värmen. Och jag har dessutom inte lärt mig kassan än, så jag fick hålla mig till att servera och plocka disk. Och desperat fråga om det finns något jag kan göra. Ungefär var femte minut gick jag ut och kollade om det fanns någon disk.

Idag var jag ledig igen. Förmiddagen låg jag ute i solen tillsammans med syster och jobbade på solbrännan. Eftermiddagen blev jag upplockad av en kusin och hennes pojkvän och åkte och badade med dem, riktigt trevligt. Och nu behöver jag inte vara orolig för att jag inte skulle bada den här sommaren med. Check!

Uppsala

Jag sitter just nu i min systers (och min?) lägenhet. Ja, jag bor här nu, sen tre dagar tillbaka. Jag har alltså inte riktigt fattat det än. Men väskorna är nästan helt uppackade, och min dator får el (dock inte internet än, så jag sitter vid systers dator), så det viktigaste är gjort.

Några riktiga äventyr har jag inte hunnit med än, jag har inte ens börjat jobba, så det här inlägget är mest för att jag ska fördriva tid innan jag går bortåt café Linné och möter upp syster. För vi ska göra någonting jag måste ha gjort för att kunna räknas som en riktig Uppsalabo (studentvarianten). För även om jag igår fick äran att besöka Ica Maxi (och såg majonäs utan att ens leta, den här staden gillar mig), så har jag ett stopp kvar: IKEA. Detta paradis för fattiga ungdomar, som i detta fall är i behov av en sänglampa.

Än så länge har jag inte hunnit börja sakna Västervik (det vore ju tragiskt om jag hade), men jag vet att jag kommer vilja ha besök därifrån av kompisarna som fortfarande är fast där. Mest för att skryta. Och träffa er, såklart. Men att skryta är nog det jag längtar efter mest..

CAE-prov

Efter ett år med kursen Engelska C med inrikting mot Cambridgeprovet, så var det i onsdags äntligen dags. CAE-provet (Certificate in Advanced English) skulle nu äga rum.

Provet började 9.00 i skrivsalen på gymnasiet. Jag hade ställt klockan på 7.00, för att jag skulle slippa stressa. Ungefär 8.50 vaknade jag. Jag skulle gärna vilja beskriva vad jag tänkte, men det är tyvärr omöjligt. I det läget tänkte jag inte, det var bara att dra på mig första klänningen jag fick tag på (och underkläder, men det förstod ni kanske), slänga ner plånbok (jag var tvungen att ha ID till provet) och mobil i en väska och cykla iväg. Resan från sängen till klassrummet tog 15 minuter. Nytt rekord.

För övrigt kändes det som att provet gick bra, trots att jag varken fått frukost, kaffe eller en dusch (något som skulle ha behövts..).

Majonäsäventyr del 3

För de tragiska människor som följt min blogg ett tag, och därför fått läsa om mina äventyr i jakten på majonäsen, kommer här ytterligare en uppföljare (jag säger det, Kvantum vill inte att jag ska ha majonäs):

Jag hade motvilligt följt med min mor och syster till Kvantum för att handla, efter att ha blivit brutalt sliten bort från Facebook. Vad jag trodde skulle bli en trevlig liten utflykt, bara vi tjejer, visade sig bli ytterligare en helvetesfärd. Så fort mor min nämnde ordet "majonäs" visste jag att det var över, inget skulle någonsin bli som förut. Men ett litet hopp kände jag ändå, för nu kan de väl ändå inte ha flyttat på den igen, så envisa kan de väl ändå inte vara? Nej, majonäsen stod precis där den stått förra gången. All majonäs, förutom det märke som vi skulle ha (extrapris). Nedslagna återvände jag och min syster till vår mor.

Men nu ska ni inte känna att det här är en saga utan ett lyckligt slut. Nej, kära vänner, det slutade väl även den här gången. För på en kanthylla, där de ofta ställer extraprisvaror, där stod majonäsen, uppradade tuber i mängder.

Sensmoralen av denna saga (precis som de föregående i samma tema) är självklart att Kvantum är ute efter mig, och att jag därför inte bör köpa majonäs.


För övrigt har jag nyligen tagit studenten. Det var perfekt :)

Vaggvisa

Vaggvisa (som bevisar att jag inte bör ta hand om barn)


Natten närmar sig nu, mitt barn

Och sängen väntar på dig.

Men innan du drömmer dig bort

Så ska du lyssna på mig.


För när du har somnat, mitt barn

Så vaknar någon annan.

En varelse, under din säng

Trots att vi inget där fann.


Nej, det gömmer sig väl, mitt barn

Det syns inte i ljuset.

Men vid mörker kryper det fram,

Smyger sig fram i huset.


Men det återvänder, mitt barn

För att vaka vid din bädd.

Kanske vill det dig inte väl,

Men, mitt barn, var inte rädd.


För allt jag har sagt nu, mitt barn

Har jag sagt för att skrämmas.

Det var ganska dumt gjort av mig

Och ja, jag borde skämmas.


Så blunda nu och dröm, mitt barn

Inget finns under sängen

Monstrerna trivs ju inte där

Bara i garderoben


Gemenskapen

Skillnaden mellan prat och handling kan vara rätt stor. I alla skolklasser jag har gått i har det alltid varit prat om hur bra gemenskapen är. Hur det var på lågstadiet kommer jag inte ihåg. På mellanstadiet hamnade jag rätt långt utanför den där gemenskapen, men jag kunde ju i alla fall se den på håll. När jag började högstadiet gav jag mig fan på att ta mig in i den. Det gjorde jag, i alla fall tillräckligt för mig. Men väl inne kunde jag tydligt se vem som hamnade utanför, och jag blev bland de få som inte stängde ut de som inte lyckades ta sig in helt, även om det kanske inte var helt frivilligt.

På gymnasiet trodde jag att det skulle bli annorlunda, faktiskt. Nu skulle ju alla ha mognat, i alla fall litegrann, och jag trodde att det skulle visas mer respekt. Jag har aldrig väntat mig att alla ska vara bästa vänner med alla, men jag trodde att det där sättet vissa har att bara vända sig bort från andra skulle ha tonats ned.


Jag vet hur det känns att känna sig utanför, att man inte är en del av gruppen eller klassen, och det är en känsla som på ett fruktansvärt sätt bryter ner självförtroendet. Jag vet tyvärr alltför väl hur det känns att ingen märker att man försvunnit. Det är därför jag gör mitt bästa att se till att alla får vara med, jag svarar när vem som helst frågar något, jag pratar med vem som helst som pratar med mig. Jag snäser inte av någon som skulle ha "lägre status" än mig. Och vet ni vad? På så sätt lär jag känna andra sidor av personer som vissa redan har en bestämd uppfattning om, jag upptäcker vilka de egentligen är.


Så jag blir ledsen när jag ser att någon tydligt uttrycker att den personen inte känner sig som en i klassen. När ingen tycks reagera på det, utan alla vänder sig bort igen. Jag blir förbannad när jag märker att mina egna vänner kan vara lika kalla ibland, och att de verkar ta för givet att det är så man ska bete sig mot vissa personer. Jag blir däremot glad då jag inser att jag inte är så, och ett leende kostar verkligen lite, ibland ingenting alls. Den dag jag upptäcker att jag snäser av någon för att den personen står lägre än mig i hierarkin, då har jag övergivit en del av mig själv. Det vill jag inte.


Att störa sig

Jag stör mig på människor. Lite för mycket, och det vet jag. Det som får mig mest att bara vilja kasta stenar på personerna i fråga och skrika åt dem, vänligt men bestämt, att dra åt... ja... ni vet vart... det är när de gnäller. Det kan vara när de har för mycket att göra, att någonting gått fel eller att de känner sig ensamma, nästan vad som helst.


Varför irriterar jag mig då? Varför bryr jag mig ens? Jo, oftast är det för att det påminner mig om att det är precis så jag känner mig ibland, och då förstör deras gnäll mina bra dagar. Mer än en gång har jag varit på bästa möjliga humör, för att sedan få den där känslan av att bara vilja ge upp och skita i allt. Eller, ja, skada någon sådär litegrann så de fattar att man tar illa upp av det. Men det gör jag självklart inte...


Eller gör jag? Jag har blivit lite bättre på att säga ifrån, något som vissa har fått ta lite mer än andra. Men jag tänker inte säga förlåt för det, och jag kan säga direkt att om någon tänker säga förlåt till mig så kommer det där irritations-syndromet att dyka upp hos mig igen. För jag irriterar mig som sagt lite för mycket på folk.

Men i och med att jag faktiskt säger till att jag stör mig, så har det blivit lättare att stå ut med folk. Det, och det faktum att jag gjort voodoo-dockor av vissa personer, och att jag varje kväll innan jag ska sova sticker in en ny nål i varje.


Hur kommer det sig att jag skriver detta just nu? För vissa saker har ju funnits på msn, på bilddagboken och på bloggar hur länge som helst, och jag har ju irriterat mig på det från första gången det dök upp.

Det beror på en sak jag insåg för någon dag sedan.

För nu när skolan håller på att ta slut inser jag hur mycket det har styrt mitt liv, speciellt under de senaste åren. Jag har upptäckt att jag nästan helt slutat med vissa saker för att jag inte känt att jag har haft tid, medan jag utvecklat andra (mindre normala) egenskaper. Jag har under det senaste året nästan inte hunnit skriva någonting utöver något blogginlägg då och då, kompisar har för många gånger hamnat i andra hand och helger har blivit en tid för plugg. Samtidigt som jag fått rätt jobbiga tvångstankar gällande min väckarklocka.

Det enda bra med denna insikt är att jag faktiskt känner hur det nu äntligen börjar ändra sig, nu är betygen är satta och studenten är om ungefär en vecka. Jag känner nu att jag till slut kan slappna av helt och hållet.

Så nu ska jag sova fram till studenten. Vi ses då =)


Krakel Spektakel köper en klubba

Jag såg i tidningarna att Lennart Hellsing hade fyllt 90 år. För de stackars människor som inte vet vem det är, så kan jag tala om att han är en barnboksförfattare. Och inte bara vilken barnboksförfattare som helst, för han har skrivit den mest geniala bok som någonsin skrivits, en bok där den största av alla drömmar ett barn kan ha uppfylls.
Denna bok är Krakel Spektakel köper en klubba.
Den är ett rent mästerverk. Läs den.




På tal om att läsa skulle jag vilja rikta en liten pik mot en bloggar-vän: Hanna, när kommer ditt nästa inlägg? Du lovade att sätta igång igen efter kristi himmelsfärd. Ljög du? Kan du verkligen krossa mitt hjärta på detta sätt? Ta tag i det!

Engagemang och EU

Jag tycker det är skönt att veta att det fortfarande finns folk som verkligen engagerar sig i viktiga frågor. Det är när man hamnar i olika forum som man känner den här varma känslan i magen då man kan tänka att, ja, här är de, de som gör något för att förbättra världen.

Jag kan känna ibland att jag inte gör tillräckligt för vår värld ibland, att jag misslyckats med att sätta mig in i de stora frågorna. Visst, jag har tydliga åsikter när det gäller homoadoption, mänskliga rättiheter, miljöförstöringen och dödsstraff, men det är ungefär så långt mitt engagemang sträcker sig.

Så det är därför jag blir så glad när jag ser att diskussionerna ändå är igång när det gäller de frågor som jag i min enfald så länge har försummat. Det värmer upp mitt hjärta när jag kommer in i ett forum och kan se att det även här har satts igång en vild diskussion om definitionen av ordet emo (ska det bara gälla musiken eller även stilen? Förvirringen är omfattande). Jag kan slappna av då jag sätter på TV:n och ser att de pratar om varför eller varför inte IPRED-lagen ska finnas (jag vet inte vad jag önskar mest - att artister ska få tjäna pengar eller att ungdomar ska spara pengar). Och jag skuttar nästan av glädje då jag återigen kan få läsa de genomtänkta inläggen i debatten som påverkar oss alla - är Björn Gustafsson rolig eller inte?


För övrigt vet jag fortfarande inte vilket parti jag ska rösta på i EU-valet. Jag gjorde precis ett test på DN.se, och det hjälpte inte precis. Skillnaden (i %) hur mycket mina åsikter stämde överens med de olika partierna var näst intill minimal. Jag kanske ändå blir tvungen att sätta mig in lite mer i de olika partiernas åsikter. Men det tråkiga med Sveriges partier är att de i stort sett tycker samma saker...

Svar på ett sms

När kvällen börjar bli lika grå och trist som den förra,

Du har hamnat framför datorn, igen.

När kvällen känns meningslös och ingenting händer,

Så får du ett meddelande från en vän.


En förebråelse, med en tydlig ton av besvikelse;

"Du har blivit skitdålig med uppdatering på din blogg, trist."

En känsla av att ha svikit har satt sig i ditt hjärta, tills du tänker:

Är det en text hon vill ha, så javisst.


För det var ju så hon fortsatte, vännen, i sitt sms;

"Du är skyldig mig en fin text bara för det :)"

Så med en suck öppnar du ett nytt dokument i Word,

Men du ler ändå stort, för du vet,


Att hon med sitt sms bekräftade det du behövde förstå;

Trots att du sitter ensam i ditt rum, ytterligare en kväll,

Så tänker någon på dig just nu, tänker bara på dig.

För hon försöker väl inte bara att vara snäll?


Så nu sitter du och ler över de rader som du skrivit,

Som ett tack för att vännen finns och gör sig påmind då och då.

Och du tänker, att mobilen är på för hennes skull,

Redo på de sms som alltid är värda att vänta på.


Är du nöjd nu? :p


Shopping inför balen

Jag har upptäckt att jag har haft helt rätt taktik när jag letat efter klänning och tillbehör till den kommande studentbalen.

När jag, lilla mor och syster var i Stockholm i början av året för att hitta en klänning så hade jag bara bestämt en sak - den skulle inte vara blå, för det visste jag att många skulle ha. I övrigt hade jag inte en tanke (om hur klänningen skulle se ut, andra tankar hade jag så klart). Det slutade i att jag, med mitt öppna sinne, hittade den perfekta. En vacker skapelse i mintgrönt och vitt.

Senare, nu efter påsk, började jag leta efter skor och väska. Där hade jag visserligen lite mer bestämda idéer - väskan skulle vara vit och ha ett långt band, för jag vill inte gå och hålla i den hela kvällen. Skorna skulle även de vara vita, med inte för hög klack och de var tvugna att täcka tårna (jag har fortfarande en tå med blå-lila nagel sedan Sälenresan). En stund på stan i Uppsala med syster, och sedan hade jag en påse med perfekta skor, en påse med en perfekt väska, och som en liten bonus även en påse med den perfekta studentklänningen.

Idag gjordes den sista inhandlingen - smycken. En studentpresent i förskott, då mina morföräldrar betalar för dem. Även i detta fall hade jag inte en klar bild av hur det skulle se ut, mer än att jag ville ha i silver. Vi hittade ett underbart halsband med örhängen till i den andra affären vi gick in i. En elegant och stilren design, men ändå med det där lilla extra (precis som klänningen). Jag fick testa dem, och föll direkt.


Så nu har jag testat hela kitet tillsammans (klänning, skor, väska, skor & smycken), och det är bara att konstatera:

Jag är sjukt vacker.


Men det visste jag ju i och för sig redan...


Dikt

För inte så länge sedan, när jag hade en håltimma, så tyckte du att jag skulle skriva en dikt till dig. Det gjorde jag inte.
Men, jag har kluddat ner några rader ganska nyligen, eller snarare fortsatt lite på något jag började på för ett tag sen. Det är ett resultat av tankegångar under en långpromenad. Men du kan väl se det som att det är till dig? Det är kort, men det får duga.
Du vet nog vem du är ;)


Att tänka på hur vacker du är får mig bara att le,

För en skönhet har oftast bara tid för sitt.

Men när jag tänker på hur du lyssnar på vad jag vill säga,

Då slår mitt hjärta i samma takt som ditt.


Lite smågulligt väl? :)


Hemma-terapi

Då och då blir man deppig över något, eller har en massa tankar man helst skulle vara utan. Även jag.

Vissa skriver om det i sin blogg (ja, kanske är det det jag gör nu) eller på bilddagboken (det har jag också gjort, det förnekar jag inte), vissa är tysta och hoppas att det ska försvinna (har hänt), och vissa pratar om det med någon (det har jag nog lite svårare för).

Men jag har även några andra former av hemma-terapi än de ovannämnda. Ett av de första, som jag i stort sett alltid sysslat med, är skrivandet. Jag kan inte säga hur många gånger jag har skadat ett "du" eller ett "jag" i någon av mina små texter och dikter. Många är det.

I förrgår valde jag att gå ut en stund på kvällen. En ganska lång stund. Typ tre timmar. På den tiden hinner man med ganska mycket. Innan jag gick ut var jag sjukt irriterad, lite ledsen, på något sätt rädd (typ för framtiden), något stressad, och med för många tankar i huvudet. När jag kom hem var jag glad, trött och framför allt lugn.

Men den bästa terapin är något som smyger sig på bit för bit. Det kan vara att lyssna på en låt man älskar om och om igen. Det kan vara att sätta in drilla i de irländska låtarna man ska spela på studentkonserten. Det kan vara att stanna kvar i skolan en stund efter att man har slutat och prata med några kompisar. Det kan vara att skicka in en uppsats man har stressat lite för mycket över. Det kan vara att få ett spontant och enkelt, men gulligt, sms från en kompis. Det kan vara att sitta ute i solen och lyssna på A camp och Mika.


Jag vet att jag har för lätt för att irritera mig på de som jag anser gnäller för mycket och inte är tacksamma för det de har, de som bara ser det som går fel. För samtidigt vet jag att jag är likadan ibland.
Men inte idag, inte nu.
För solen lyser, jag är vacker och i min dator spelas The Shins - New Slang.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0