Lemoncurry?

Jag tar med mig en penna (eller två, om vi ska vara riktigt ärliga) och ett kollegieblock och lägger mig ute i solen. Nu när jag äntligen har tid till det, då ska jag väl banne mig kunna skriva.

Till min besvikelse finner jag ingen inspiration i naturen. Varje grässtrå som stryker mot min hud får mig att rycka till i tron att någonting kryper på mig. Insekterna som försöker ta sig fram i gräset är inte alls lika imponerande i verkligheten som i en David Attenborough-dokumentär. Det enda spännande jag får bevittna är två skator som antingen bråkar eller utför någon slags parningsritual. Hur ska jag kunna veta skillnaden? Jag saknar en berättarröst.

Det är en hedersvärd tanke, det där med att bli ett med naturen. Men när jag sätter mig upp för att äta mitt köpepäron från Willys ser jag att mina ben har fått röda prickar. För om sanningen ska fram så ger naturen bett till de som inkräktar. Naturen ger fläckar på dina kläder, vare sig de är gjorda av ekologisk bomull (för att vara rädd om miljön) eller ej. Och naturen ger dig rinnande näsa och ögon om du glömmer bort att ta dina allergitabletter innan du går ut.

Jag höjer ljudet i min iPod för att stänga ute oväsendet från de tidigare nämnda skatorna, som nu är tillbaka och låter. Naturen gör sig bättre på TV.

Vi hade en föreläsning igår om Livsstil, stress och studieframgång. Min tanke innan var att antingen kan den här föreläsningen hjälpa eller så är det slöseri med tid. Det visade sig vara det sistnämnda.

De första 10 – 20 minuterna blev jag mer och mer stressad. När hon hade lagt på sin overhead med symtom som kan uppkomma vid stress kände jag hur jag fick dem, en efter en. Jag satt och lekte rastlöst med den lilla papperslappen med tips om hur man undviker stress som vi fått, och tänkte att nu skulle jag ha kunnat sitta och pluggat istället. Det skulle jag behöva. Varför stannade jag kvar?

Halvvägs in i föreläsningen insåg jag att jag fick göra det bästa av situationen. Så jag korsade armarna över bänken, la ner huvudet och somnade. Helt fri från stress.

Javisst, det skulle ju bli stressigare och mer läsande när man började universitet. Men det var länge sen jag var så här avslappnad när det gäller studier. Det finns många eventuella förklaringar. Det kan bero på att man till skillnad mot grundskolan och gymnasiet nu läser en kurs i taget, så att man slipper sitta och tänka på att man en uppsats att skriva i geografin när man pluggar inför biologiprovet. Kanske beror det på att jag har haft ett år ”ledigt” att slappna av, jobba ihop lite pengar och bara läsa en kurs som jag tyckte var intressant. Det kan även ha att göra med att man inte kan få mer än godkänt, vilket betyder att betygshetsen försvinner. Förmodligen är det en kombination av dessa.

Så från att vara den där tjejen som stressade upp sig och oroade sig för hur hon skulle hinna allt, hur hon skulle kunna få MVG i så många ämnen som möjligt, har jag blivit någon som visserligen vill klara tentorna, men inte tänker lägga mer tid än nödvändigt på att läsa. Jag har inte längre något behov av att glänsa, jag måste inte kunna mest. Vi fick tillbaka tentorna från grundkursen igår, och jag fick det bekräftat att det inte hade gjort någon skillnad om jag hade pluggat mer innan. Jag blev godkänd nu, och hade inte blivit mer än godkänd hur mycket jag än hade läst. Men genom att lägga mer tid (som jag inte ansåg mig ha under gymnasiet) på att träffa vänner, komma ut, ta en spontanresa in till Malmö, eller bara ta det lugnt och titta på Scrubs helgen innan tentan, så kan jag ge mig själv ett högre betyg än om jag pluggat mer och fått något poäng mer.

Det jag önskar är att jag hade fått den här synen på skola och betyg redan under gymnasiet. Speciellt med tanke på att jag inte haft någon som helst nytta av mina gymnasiebetyg, då jag glider fram på mitt högskoleprovsresultat. Om jag hade vetat det tidigare så hade jag inte panikpluggat inför prov, bara för att glömma allt veckan efter. Jag hade lagt min tid på de ämnen som intresserade mig, lagt de andra lite åt sidan, och gjort det som man har fått höra att man tydligen ska göra: Lära för livet, inte för prov. För det hade jag haft nytta av nu. Det hade varit fantastiskt skönt att komma ihåg mer från kemin och biologin nu när jag läser cellbiologi. Däremot har jag ingen nytta av att ha tragglat tyska glosor som jag nu inte har en aning om vad de betyder.

Guten Nacht und auf Wiedersehen.

Trots att jag var morgonseg och mer bitter än någonsin över att jag självklart hamnade i Ängelholm (en dryg timme bort med tåg) på studiedagen, så kunde jag inte låta bli att le. För vem kan låta bli, när man fått mail om kommentarer på bloggen? Eller snarare, de kommentarer jag fått på mitt senaste inlägg. Tack.

I alla fall…

Jag sitter nu med en kopp te och en godispåse lika stor som en lika stor del av min hjärna. I vilken godisbit det medvetna intellektet sitter uttalar jag mig inte om. Omkring halv fem i morse satt jag också här, med en kopp kaffe, en tallrik gröt och ett lagom grinigt humör. Lite mer än en timme senare skulle tåget gå mot Ängelholm.

Min tanke var att beskriva min dag på ortopeden, men av olika anledningar (framför allt sekretesslagen och en extrem trötthet just nu) så kör jag kortvarianten;

Jag har varit med vid inskrivning på avdelning, fått titta på en handoperation, varit med på mottagning och druckit kaffe. För mer detaljer angående intryck och känslor, kontakta mig via mail eller mobil. Eller brevduva.

Är det fyra eller fem veckor jag gått på läkarprogrammet nu? Jag skulle kunna hämta mitt schema, men det har egentligen ingen betydelse. Jag vill i vilket fall skriva en liten, ska vi kalla det för utvärdering, eller kanske bara reflektion. Men det här är inte något som ingår i utbildningen, inget jag ska lämna in, det här är för min egen del. Jag har redan samlat på mig tankar som jag behöver få ur mig.

När hade kommit in på läkarlinjen var det många som tycktes känna ett behov av att förbereda mig för vad jag hade framför mig: Du måste vara redo på att du kommer få plugga mycket. Det är ett livslångt lärande, du kommer aldrig vara helt klar. Se till att läsa lite i taget så att du inte behöver trycka in allt precis innan tentan. Javisst. Jag förstår. Mycket plugg.

Men det var något som egentligen aldrig togs upp. Visst, varje gång ämnet kom upp var min syster snabb med att poängtera att jag kommer vara tvungen att jobba med gamla människor, jag måste lära mig att inte vara rädd för sprutor, att det kommer vara mycket blod. Jag tänkte att det får jag lära mig att hantera, kanske är det bara bra att jag måste komma över vissa mentala hinder? Men det som förblev onämnt var ämnet om lidande, om maktlöshet och om död. Är det någonting som jag verkligen kommer klara av? Kan jag ta mig över dessa mentala hinder, och dessutom ta mig över dem om och om igen? Kommer jag träna upp mig så att jag med en någorlunda lätthet kan klättra över dem, eller kommer jag tröttna och till slut falla?

Vi började med professionell utveckling redan från början, med läsning av skönlitteratur och filmvisning, i temat ”Att vara sjuk – anhörig till sjuk”. Alla skulle läsa I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell, och vid något tillfälle var jag nära till att börja gråta, då jag föreställde mig känslan av att veta att ens mamma skulle dö. Vi såg även filmen, som inte riktigt berörde mig lika mycket. Men dagen efter vaknade jag med en klump i halsen efter att ha drömt just att min mamma hade dött.

Samma dag började jag läsa nästa bok, Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist. Den här gången grät jag, varje gång hon skulle prata med någon av sina barn om att hon skulle dö. Det här är en självbiografisk bok, där hon beskriver sina upplevelser och tankar efter att hon fått diagnosen ALS, en neurologisk sjukdom som drabbar de motoriska funktionerna samtidigt som intellektet är intakt. Man dör när lungorna slutar fungera och man kvävs. Ulla-Carin Lindquist fick diagnosen precis innan hon skulle fira sin femtioårsdag. Min mamma fyllde nyss femtio. Andra natten efter att jag började läsa boken skulle jag drömma igen. Den här gången hade min mamma ALS, och skulle även den här gången dö. För andra gången på tre dagar vaknade jag med en av de jobbigaste känslorna man kan ha.

Men för mig så kunde den känslan försvinna redan när jag släpat mig in i duschen, och inte ett spår av någon klump i halsen fanns kvar för att hindra mig från äta min frukost. För även om jag inte kan ringa och prata med mamma just nu, eftersom hon och pappa är på utflykt i New York och roar sig, så kan jag snabbt lugna mig med just det – de är i New York och roar sig. Jag vet att även om jag inte kan prata med henne just nu, så kommer hon ringa nästan så fort de kommit hem, hon kommer lägga upp bilder på facebook, hon kommer berätta om allt de gjort samtidigt som vi på varsitt håll tittar på bilderna som jag kommer tycka är lite för många för att jag ska kunna hålla intresset uppe hela tiden. Och jag vet att efter att de kommit hem kan jag ringa när jag vill, och bara småprata lite.

Men det här, som jag ser som en självklarhet, är inte en självklarhet för alla. Så kanske är det därför som läkaryrket har blivit mitt val, för att jag på något sätt kanske kan bidra till att åtminstone någon mer kan få ta del av den här självklarheten. Någon mer, inte alla. Sällan bota, ofta lindra, alltid trösta. Det är tyvärr så det ser ut. Så den tanken som jag haft någonstans i bakhuvudet redan tidigare har redan nu, efter bara några veckor, växt sig något större. Jag vill vara en del av utvecklingen, jag vill så gärna göra något mer än bara lindra och trösta. Det är svårt att säga det högt bland kursare och lite bland andra också, eftersom många anser att om man går läkarutbildningen så ska man jobba kliniskt, men kanske visar det sig att jag skulle passa bättre inom forskning. Det får vi se.

Jag fick ett mail nyligen där jag påmindes om att jag fortfarande hade #1-4 kvar på min lista. Nu vet jag ju att det har varit en blandad intressegrad för dessa inlägg, så kanske var det därför att jag valde att värma upp efter min frånvaro med det senaste inlägget. Vilken effekt jag var ute efter med den är jag inte helt säker på… lite medlidande kanske, så att ni ointresserade av musiken kunde stå ut med fyra av dessa inlägg till. Kanske till och med fler i samma tema.

Om jag skulle vara tvungen att välja vilken konsert på 2009s Way Out West som var bäst, så skulle jag utan tvekan välja Glasvegas. Detta trots att vi stod långt bak, bakom personer som inte skulle skadas av att vara ett huvud kortare (okej, de skulle kanske skadas lite om man tar det bokstavligt talat) och att blondinerna bredvid stod och rökte. Det enda stora felet var att vi inte stod längst fram, då sångaren hoppade ner och delade ut kramar till de lyckliga satar som gjorde det.

Trots att jag redan har deras album inlagd på datorn, så blev jag glad när jag fick den i julklapp. Den ser bra ut i skivsamlingen. Den passar dessutom väldigt bra i stereon. Musiken passar mina öron, det är ett mjukt ljud utan att bli långsamt och tråkigt. Låtarna glider över i varandra, utan att låta likadant. Jag tänker inte skriva så mycket mer, men uppmanar er att lyssna på dem, gärna någon av mina favoriter:

Geraldine

Daddy’s Gone

Go Square Go

Var inte oroliga. Det här kommer inte bli en text om sorgen av att vara ensam, att inte ha den där speciella någon att hålla om när det börjar bli kväll. Den här texten är inte ett sätt att avreagera mig genom att över internätet gnälla inför det fåtalet läsare jag har (hej mamma, hej pappa, hej kompisarna. Och ja, hej syster) om att jag vill träffa en kille och bli kär.

Min syster åkte hem till föräldrahemmet för att få studiero de senaste två veckorna, och lämnade därmed mig ensam i lägenheten. Timingen tycktes perfekt, för jag hade ju träffat en kille på valborg, som dessutom hade kommit över och hälsat på i vår lägenhet. Nu kunde jag ju umgås med honom ostört, ansåg syster, och jag kunde ju inte säga emot. Det lät som en bra plan.

Nu blev det aldrig att vi träffades igen. Den enda person bosatt i Uppsala som jag hörde av under den här tiden var en kille som förut var lite mer än en vän, men nu är en vän. Det känns illa på något sätt, att den enda personen utöver syster och hennes vänner är han. Är det så att det enda sättet för någon som inte pluggar att lära känna folk, är att träffas på ett annat sätt först för att sedan komma fram att ni nog bara vill vara vänner? Jag har ju lärt känna många på jobbet, men jag har inte umgåtts med någon av dem utanför Arlandas gränser.

Samtidigt så känns det inte så jobbigt. Jag har inte svårt för att klara mig på egen hand, och jag upptäckte plötsligt att jag inte hade något emot att åka till jobbet, för där fick jag ju min dos av umgänge. Dessutom hade jag en helg i Lund att se fram emot.

Angående det ämne jag i första stycket lovade att inte ta upp (lita aldrig på mig, för här kommer det ändå): Jag skulle inte ha något emot att träffa någon, en såndär speciell person som jag trivs med och verkligen vill vara med. Skulle han dyka upp så skulle jag inte tacka nej. Men jag hoppas att jag inte framstår som någon som hela tiden ältar att hon är singel, jag vill inte vara som de som måste säga hur avundssjuka de är på par när de själva är singlar. Det är oftast samma personer som när de är i ett förhållande känner ett behov av att visa upp det för omvärlden.

Jag kan inte förneka att jag vissa gånger när systers pojkvän kommer över känner att jag väldigt gärna skulle vilja ha någon där själv, eller när jag träffar kompisar med deras respektive. Det finns självklart dagar då jag känner mig ensam. Men jag skulle samtidigt inte kunna tänka mig att bli tillsammans med någon bara för tvåsamhetens skull. Då är jag hellre ensam.

Och när allt kommer omkring så är jag inte så ensam. Jag har ju som sagt min syster här (nu när hon är hemkommen igen), jag har min familj och jag har mina vänner, även om de är utspridda i landet för tillfället. Dessutom har jag en framtid framför mig som jag inte kan tro kommer bli annat än den bästa. Säg det inte till någon, men jag är egentligen en optimist.

Nästan varje morgon står man inför det tuffa beslutet vad man ska ha på sig under dagen. Antingen är man en sådan person som gräver sig igenom hela sin garderob i jakt på den perfekta outfiten, eller så tar man det som ligger överst och märker inte ens att strumporna man tog på sig var av två olika nyanser av blått. Och det är väl egentligen så det ska vara, man ska inte bry sig för mycket om hur man ser ut.

Men i vissa sammanhang spelar det stor roll hur man ser ut, hur man framställer sig själv. Har man som jag varit inskriven på arbetsförmedlingen och gått på deras intervjuskola så har man lärt sig att det betyder mycket att vara rätt klädd. Själv hade jag röda jeans och (tror jag) ett vitt linne på mig under intervjun som gav mig det jobb jag har idag. Bara ett tips till er arbetssökande där ute.

Ett annat exempel på betydelsen av att välja rätt ”dagens outfit” är hämtat från verkligheten. Det vill säga, från TV. För på TV är det extra viktigt hur man ser ut, för då är det inte bara de som sitter omkring dig som ser dig, det är alla som råkat slå på den kanalen just då. Jag råkade för någon vecka sen titta på Nyhetsmorgon på TV4, där de hade en diskussion om barn, sömnproblem hos barn och uppfostring. De hade tagit dit två personer, en författare och en barnläkare (som även han var författare). Läkaren var en äldre man i en blå skjorta och pulloverväst, medan författaren var en medelålders kvinna i en knallröd tröja, med stort hår och som uppenbarligen gått löst med sitt makeup-kit. Inte nog med det, hon verkade tycka att det var helt rätt tillfälle att tugga tuggummi. Efter bara några minuter kom jag på mig själv med att inte lyssna på henne. Kanske hade hon bra åsikter, men jag hörde dem inte. Inte ett ord.

Jag tror det var på lågstadiet när mamma fick mig att bjuda en flicka i klassen som jag inte tyckte så mycket om till mitt födelsedagskalas. Alla andra flickor i klassen, i samma ålder som mig (det var blandade årskurser i samma klass på lågstadiet) skulle ju få en inbjudan, om jag inte minns helt fel. Jag ville inte, men argumentet ”hur skulle du själv känna om det var du som inte blev bjuden?” gick inte att säga emot. Så hon fick en inbjudan.

Jag har fått för mig att inte att hon kom, men jag är glad nu i efterhand, då jag slipper ha dåligt samvete. För bara några år senare, på mellanstadiet, fick jag veta precis hur det känns att vara den som inte får någon inbjudan. En tjej (märk hur jag har gått över från flicka till tjej, det var ungefär i den här åldern som mina klasskamrater trodde att den övergången skulle göras) skulle ha fest (inte kalas, kalas är för småbarn, för flickor) och tog med inbjudningarna till skolan för att dela ut dem. Till alla. Alla, utom mig och en tjej till. Vilket vår lärare upptäckte, och med skam överräcktes en inbjudan till oss. Jag tog inte emot den, och gick självklart inte. Jag hoppas att anledningen till att den förstnämnda flickan inte kom till mitt kalas inte var samma som jag hade att inte gå på den här festen. Men förmodligen. Tyvärr.

Så växte vi alla upp. Blev äldre, och mognare. Bjöd alla, inte för att vi kände oss tvungna, utan för att vi ville. För visst går det till så nu?

Jag har inte haft mitt 20-årskalas än, för köket i föräldrahemmet är under renovering, och jag är inte så naiv att jag tror att alla mina vänner kommer ta sig till Uppsala. Men jag vet, att när jag sätter mig ner för att skriva på en fyndig inbjudan fylld med högtravande ord, så kommer jag även börja fundera på vilka som ska bjudas. För om jag bjuder henne, då måste jag även bjuda henne, annars kommer det bli drama. Om jag bjuder honom, kommer han då ta med sig sin flickvän, som jag vet kommer sitta i ett hörn med sin mobil hela kvällen? Och om jag inte bjuder henne, kommer jag då få läsa felstavade tonårsdeppiga statusuppdateringar på Facebook dagen efter?

Det är skönt att vara vuxen…

Igår var faktiskt (!) en relativt bra dag på jobbet. Förutom de där perioderna när den enda personen man såg var någon tjej på O’Learys mittemot, som gick och la ut nya servetter på borden. Själv hittade jag en tidning med ett Sudoko med lite mer än hälften kvar. Score! Jag hittade även en skvallertidning, och kunde läsa allt om när David Beckham fick panik hemma hos Tom Cruise.

I alla fall, av de få kunder jag fick under dagen, så var majoriteten väldigt trevliga. En man frågade mig, efter att han köpt sin muffin, om jag gillade musik. Fast på engelska. När jag svarat, frågade han om jag hade hört talas om den svenska artisten Thåström. Anledningen var att han tydligen varit på konsert med honom dagen innan. Han hade flugit till Sverige från Chicago, och nu tillbaka, bara för att gå på den här konserten. Tänk om man hade tillräckligt med pengar för att kunna göra något sådant… Men å andra sidan så behöver jag inte åka lika långt för att ta mig till en Thåström-konsert.

På bussen hem ringde jag hem. ”Hem” har i den meningen två betydelser, kanske borde tilläggas. Det första ”hem” är Uppsala, det andra är Västervik. Jag pratade alltså lite med föräldrarna (mina föräldrar alltså, om det inte var tydligt nog). Efter att ha sett statusuppdateringar om hennes tillstånd, så kom det väl inte precis som någon chock att min gamlamormor nu har dött. Det var ingen chock, och det är egentligen inte en större tragedi. Är det någon som har levt ett helt liv, så är det ändå hon. Men visst känns det fel att tänka att man inte kommer kunna träffa henne igen, även om det var evigheter sen man såg henne sist.

Visst hände det fler saker igår, men det mesta var sådant som händer lite då och då, som är ointressant och som jag inte orkar skriva om. För idag är idag, och nu ska jag se om jag kanske kommer göra något.

Tveksamt.

Igår var jag på teater. Redan i höstas hade jag bokat in den 4 februari, då skulle jag se Jane Eyre på Dramaten, tillsammans med några andra tjejer från Vajan. Förväntningarna var på topp, för det var ju ändå Jane Eyre!

Självklart blev jag inte helt nöjd med föreställningen. Jag säger inte att den var dålig, inte på något sätt, men de kunde faktiskt ha gjort det bättre. Julia Dufvenius (som jag alltid blandar ihop med Maria Bonnevie) såg perfekt ut som en anspråkslös Jane Eyre, i den gråa klänningen och med håret i en knut. Men när hon pratade så var det nästan hela tiden med en sådan röst som bara skådespelare har, så som ingen människa pratar i verkliga livet, och med en ton som var lite för sur, lite för hård. Men jag måste ändå ge till henne, att hon var den enda i ensemblen som på ett bra sätt klarade av att spela ett barn, utan att låta och se löjlig ut.

Och när jag ändå är inne på vuxna människor som spelar barn… Hur tänker man när man har en kvinna som är över 60 år i rollen som Adèle, Mr. Rochesters skyddsling? Varje gång hon skuttade in på scenen i sin rosa klänning kunde jag inte tänka annat än ”Varför?” Hon var en duktig skådespelerska, och klarade av att vara sådär rastlös och ivrig som barn är, men känslan när man såg henne var ungefär samma som när killar klär sig i klänning. Ett lite för enkelt sätt att plocka in några extraskratt på.

Trots att Michael Nyqvists Mr. Rochester var betydligt mesigare än i både boken och filmen (något som man nog kan skylla på regissören), så gjorde det inte så mycket med tanke på hur bra han ändå gjorde det. Jag älskar när skådespelare kan säga sina repliker på ett naturligt sätt, med vanliga betoningar, så att det inte låter inövat. Ett plus även till deras Mrs. Fairfax, som hela tiden var lite bekymrad och lite förvirrad.

Det är pinsamt att jag överhuvudtaget kan ha med A Camp på den här listan. Men nu är det så, trots att jag lyssnat på The Cardigans (som för övrigt är ett av de få band som blir bättre och bättre för varje skiva) sen… ja, åtminstone mellanstadiet, och trots att jag mycket väl har känt till A Camps existens, så har jag aldrig kommit mig för att stoppa i deras skiva i stereon (eller datorn, som det blivit). Men i början av året fick jag i alla fall deras nya skiva, Colonia, när jag fyllde år, och nu är jag fast.

Enligt mig så var det ett mycket smart val att börja skivan med låten The Crowning. Inte bara för att det är en bra låt, utan för att vissa låtar har något som gör att jag börjar gilla den direkt (många behöver några lyssningar innan man inser hur fantastisk de är), oftast är det bara någon mening som sätter sig i huvudet. Vilket var fallet här, då jag satte låten på repeat bara för att få höra raden ”We’re gonna party like it’s 1699”.

Låt nummer två på skivan är Stronger Than Jesus. Jag har förstått att det är den som spelats på radion, och som då tydligen ska vara hitten. Vilket bevisar åter igen att det nästan aldrig är de bästa låtarna som tas upp i detta medium. Jag kan inte förstå varför de (radiofolket) har valt den här låten, som visserligen är okej, men lite långsam och innehållslös (kanske hade jag tyckt att den var bättre om det inte vore för att resten av låtarna är så fantastiska), när de har en hel skiva med bra låtar att välja mellan.

Att jag fortfarande inte lyssnat speciellt mycket på den första skivan, med samma namn som bandet, beror delvis på lathet och delvis på att jag har uppemot 5000 låtar i mitt iTunes (varav ungefär hälften är så pass nya att de ligger i kategorin ska-lyssna-mer-på) och jag dessutom nu är stolt Spotify-användare. Men jag ska ta tag i det. Jag lovar.

Efter att ha funderat på det i minst tio minuter gav jag självklart upp, och klassade det därefter som en omöjlighet: Jag kan inte säga vem som är bäst av Divine Comedy (eller Neil Hannon, som även är ena halvan av Duckworth Lewis Method) och Duke Special. Jag löste detta problem på det absolut enklaste sättet – de får helt enkelt dela på sjätteplatsen.

Det är inte helt taget ur luften att ha dem på samma plats, för de har gjort en hel del tillsammans (vad påläst jag lät där… egentligen vet jag inte speciellt mycket). Då menar jag inte bara låtar som Drink to me Only, och Our Love Goes Deeper Than This (som för övrigt har en rolig och småskum video, som spårar ut lite lagom på slutet). Nej, för vad jag har förstått så har det pågått en strid mellan dessa två, och jag hittade programmet där de till slut har gjort upp. De blir intervjuade, de slåss, och det bjuds självklart på en musikalisk duell där de spelar egna låtar, varandras låtar, duetter och avslutar med en mycket vacker version av ABBAs The Winner Takes is All.

Men de har självklart gjort saker utan varandra. Ganska mycket. Divine Comedy gav ut sitt första album 1990 (samma år som jag föddes, för övrigt), och det finns nu sammanlagt nio album. Jag har kanske hört max tio låtar. Jag kan väl ändå säga att jag gillar det jag hört hittills, och om man gillar poplåtar med lite roliga texter så tror jag det finns några att välja mellan, t.ex. National Express. Men den låt jag tycker att man ska lyssna på är ändå Lady of a Certain Age, väldigt fin.

När jag lyssnar på Duke Specials låtar så får jag som en känsla av att det är taget från en musikal, men en musikal som jag skulle vilja se (det är verkligen en komplimang, eftersom jag inte är en musikalmänniska). Men det kanske bara är jag… Jag kan i alla fall inte sluta lyssna på hans ändå rätt lättlyssnade poplåtar, och att han har en fantastiskt ren sångröst ser jag bara som en fördel.

Så avslutar jag med att tipsa om två av hans låtar, nämligen Sweet, Sweet Kisses och min favorit just nu; Wanda – Darling of the Jockey Club.

De enda gånger jag tittar på musikvideor är egentligen när jag vill hitta fler låtar av någon artist jag hört litegrann av. Vissa av oss väntar ju fortfarande på en Spotify-invite. När jag skulle hitta fler låtar av Brett Dennen på detta sätt, för jag hade ju två låtar varav åtminstone den ena lät riktigt bra, så hittade jag videon för just den låten. Ain’t no reason.

Jag hade väl inte lyssnat så överdrivet mycket på texten, men ändå förstått (framför allt av melodin) att det inte precis var en feel good-låt. Och så såg jag som sagt videon, och hade gåshud under de tre minuter och 21 sekunder som den varade. Speciellt biten strax efter tre minuter, se själva. Vissa kan säkert tycka att det blir lite för mycket, att han tycks tro att han är bättre än oss andra när han skriver en sådan låt, och undra vad han själv gjort för att förändra världen. Andra kan, som jag, sitta efteråt och önska att man inte var så lat och bekväm, utan att man verkligen gjorde något.

Om ni inte tagit mina hintar än så länge och klickat på någon av länkarna jag så duktigt fixat (alla leder till Ain’t no reason-videon, så man behöver inte gå in på alla), så ger jag här ytterligare en chans att se den:

http://www.youtube.com/watch?v=amwVyRH2B8A

Brett Dennen har självklart gjort fler låtar än denna, konstigt vore det ju annars. Videon till låten Make You Crazy är lite smårolig, och betydligt lättsammare än Ain’t no reason. Titta gärna på den med:

http://www.youtube.com/watch?v=F58TfYHqLak&feature=related

Och medan jag ändå är igång och länkar till hans låtar kan jag även lägga till Blessed, som tyvärr inte har en video (bara samma foto genom hela låten) men är värd att lyssna på ändå:

http://www.youtube.com/watch?v=w0l8f27jVUA&feature=related

Helt inne i mitt inlyssnande av de kommande Way Out West-artisterna, förälskade jag mig smått i en låt som heter Jack Killed Mom. Ni förstår kanske varför. Men det var inte bara namnet jag föll för, det var även melodin och hela texten. För någonting jag (oftast) gillar är när det är en historia som berättas. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att jag har en dålig ovana att lyssna på texten genom hela låten. Mycket av mainstream-skräpet förlorar därför på alla upprepningar. Jag tröttnar helt enkelt. Speciellt med tanke på att jag vet att nästa låt de kommer spela på radion kommer låta exakt likadan den med.

Jenny Lewis, däremot, bjuder mig på låtar som Rabbit Fur Coat (som handlar om just en kaninpälskappa) och Acid Tongue. Av en händelse (jag lovar, jag upptäckte det efteråt) så är det även namnen på hennes två soloalbum. I alla fall… Låtarna är händelserika, utan att bli för långa eller svåra att hänga med i. Och skulle man vara en såndär tönt som inte lyssnar på texter, ja, då kan jag starkt rekommendera melodierna.

För er stackare som, precis som jag, inte har spotify har jag letat upp några videor från youtube.

You are what you love, från London Live:

http://www.youtube.com/watch?v=1H5yOfRG-RE

Acid Tongue, den bästa inspelningen jag kunde hitta:

http://www.youtube.com/watch?v=2Z-e7XYW1Qk&feature=related

Ibland hittar man hemsidor som bara gör en lycklig. Jag sökte på google efter texten till Iron & Wines låt Belated Promise Ring, då någon av träffarna innehöll orden Free MP3 Download of the Day. Med bara ett klick var Rebecka i himmelriket. Och sådär en 700 – 800 klick senare var hon sådär en 700 – 800 låtar rikare. (De har alltså kvar varje ”Dagens låt” även dagarna efter. Fint.)

Nu är det visserligen så att det är en hel del skit som jag nu har laddat ner, helt i onödan, eftersom jag kommer ta bort det innan det helt har besudlat mitt iTunes (typ hiphop, usch). Men många låter helt okej, och vissa har spelats om och om igen utan att slitas ut. Några av dessa artister, t.ex. Brett Dennen och Iron & Wine (som jag nämnde i början av inlägget, om ni kommer ihåg det), kommer till och med dyka upp lite längre upp på den här listan. Andra skulle jag vilja nämna här lite snabbt;

Someone Still Loves You, Boris Yeltsin. Med ett sådant bandnamn kan man ju bara inte misslyckas. Och det gör de inte heller. Boris Yeltsin är för övrigt Rysslands första demokratiskt valde president (Källa: Wikipedia, via google).

Ett namn som jag redan kände till var Anthony & the Johnsons (tack Ghazaleh för den introduktionen!), men låten var ny för mig. För er som inte hört något av honom – ta tag i era liv! Gillar man storslagna låtar med fantastiska texter, som sjungs med en intensiv och originell röst så kommer man falla till golvet direkt. Glöm då inte att lyssna på Cripple and the Starfish.

Som ett sista exempel tänkte jag ta Say Hi, a.k.a. Say Hi to Your Mom. Istället för att ge er mina expertkommentarer så tänkte jag länka till deras hemsida, där man kan ladda ner några låtar från varje av deras skivor. Klicka bara här. (Hoppas det där funkar, skulle mest testa att länka på det sättet)

Som en avslutning kommer här länken till hemsidan jag skrivit om. Bara för att jag är så snäll.

http://www.spinner.com/category/mp3-of-the-day/