Lemoncurry?

I helgen åkte jag med föräldrarna (eller var det de som åkte med mig?) till Linköping för att gå på konserter, eller den lilla minifestivalen med Winnerbäck i spetsen, som åkt runt i landet nu i sommar. För våran del var inte Winnerbäck den största attraktionen, honom har vi ju sett förut. Många gånger.

Det var två scener. En rätt liten, och en ännu mindre. Det första numret var Cissi & Nour, och någon Maud.
Min inställning till dem innan vi åkte dit (innan jag egentligen visste hur de är) var att "det här kommer nog vara piss, men kanske något småkul kan de nog lyckas trycka fram". Jag tror aldrig att jag har blivit så negativt överraskad av något jag haft så låga förväntningar om. Låt oss lämna det vid det.

Nästa nummer var dock en klar förbättring (och hur kunde det inte vara det?). För snart så stod Emil Jensen på scenen.
En blandning av finurliga låtar och tänkvärda tankar, och man ler med hela kroppen.
När vi kom hem hade jag i min väska en en tröja, en väska och en signerad skiva á la Emil Jensen. Nu ska jag nog klara mig ett tag.

Men låt oss inte glömma resten av kvällens utbud. På den lilla scenen (alltså den som var lite större än den ännu mindre scenen, men ändå rätt liten) spelade sedan Sofia Karlsson. Det var något nytt för mig, men jag gillade hennes personliga folkmusik, och om jag någonsin tar tag i saken kanske jag kommer lyssna mer på henne.

Tillbaka till den ännu mindre scenen, där Miss Li med hennes överenergiska band tog över. Och de tog verkligen över scenen. Hela. Och de gjorde det med en stor glädje. Och jag lyssnade med en lika stor glädje, dock lite besviken över att inte duetten Bring it back spelades.

När klockan slog nio gick turen till Lars Winnerbäck. Och ingen blev besviken. Inte ens jag som stod långt bak och bakom en idiot som tyckte det var en bra idé att stå på en stol. Tack...

Jag är i stort sett uppväxt på Winnerbäcks musik, jag har alla hans skivor, jag kan hans låtar. Och jag gillar dem.
Men så är det samma problem med så många andra artister som blir äldre. Det känns som att han har blivit gnälligare. Jag tycker visserligen om hans nyaste skivor, och tycker det är en kul idé att han har låtit sig inspireras av irländsk folkmusik. Men ändå tycks hans melodier bli mer och mer lika varandra, och texterna verkar ha gått ner sig i någon slags halvdramatisk tonårsmelankoli (trots att han för länge sedan lämnat tonåren). Visst, kanske är hans gamla texter också lite gnälliga, men ändå med en viss glimt i ögat.
Vart tog den glimten vägen?
Men konserten var bra, även om jag saknade fler av hans gamla låtar. De där jag växte upp med...