Lemoncurry?

När jag kom hem igår eftermiddag, efter en lång dag i skolan, upptäckte jag när jag tog av mig mina vantar varför det sved på ett litet område, ungefär två cm under mitt vänstra långfinger. Jag vet inte hur det gick till, men på något sätt måste jag ha kommit emot något och skrapat bort lite hud. Sved gjorde det i alla fall, och det var ungefär så långt mitt intresse sträckte sig.
Så jag tvättade såret noggrannt med desinfektionsmedel, och tänkte sen att "det är nog bra att ha ett plåster över, så det inte kommer in smuts. Och så att folk ser att jag har skadat mig och tycker synd om mig".
Precis när jag öppnat lådan där vi förvarar våra plåster kom jag på att det var jag som hade fått välja plåster senaste gången vi handlade, och att jag just den dagen hade varit trött. På det där sättet att man tycker att allt är roligt.
Så jag la tillbaka asken med Bamse-plåster i lådan.
Det får bli lite smuts istället...

Får jag vara din vän?

Jag lovar att inte störa,

Jag vill bara sitta bredvid dig.

Följa dig var du än går.

Försöka förstå dig.

Får jag vara en del av ditt liv?

En del du kanske kommer glömma,

Men som du mindes ett tag.

Men vännen min,

Om jag får kalla dig det,

Säg bara till när du tröttnat på mig.

Då går jag, och lämnar dig ifred.

Det finns alltid de där dagarna som bara inte vill sig. Helt ärligt så var inte alla inslag i denna dag sådana som på något sätt sätter en liten guldkant på vardagen. Och detta är utöver det faktum att idag var årets första skoldag.

Man kan nästan säga att det började redan innan jag vaknade, för då klockan var lite mer än ett på natten vaknade jag till med panik och var i mitt sömndruckna tillstånd fullständigt övertygad om att jag hade försovit mig. Men en snabb titt på klockan motbevisade mig, och jag lyckades utan någon egentlig svårighet att somna om.

Morgonen kom, och på köksbänken hittade jag plåster. Jag tänkte att det förmodligen var mamma som hade lyckats med bedriften att skära sig när hon skulle skära upp bröd, eftersom kanterna är hårda och kniven lätt hamnar fel. Det visade sig vara fel, hon hade skurit sig på ett glas kvällen innan (jag tror jag har hittat svaret på vissa av mina missöden, vissa saker måste nästan vara genetiska). Men det visade sig att jag skulle få användning av detta plåster, för då jag envist skulle skära en skiva av brödet, ja... jag tror det är enkelt att lista ut resten av den historian.

När jag lite senare skulle ge mig av till skolan, tyckte jag att det bästa sättet vore med ett par skor på fötterna. Så när jag böjde mig ner för att ta upp mina skor, valde jag dessutom att samtidigt försöka stänga en dörr som var i vägen för mig. Jag blev ändå rätt förvånad då dörren med en oväntad kraft flög in i mitt huvud, som uppenbarligen var i vägen för den.

Så var det dags för första lektionen, då jag hade planerat att bli klar med mitt religionsarbete. Det gick tyvärr inte skolans datorer med på. För då jag till slut hade lyckats med bedriften att logga in på en av dessa, så vägrade den bestämt att erkänna att jag hade satt i mitt USB-minne, där jag alltså hade mitt arbete. Och som om detta inte räckte, så hördes det halvvägs in på lektionen ett välbekant tjut. Brandlarmet.

Vilket leder in på lunchen, då samma välbekanta tjut åter en gång tvingade ut oss på skolgården, där snön nu hade börjat falla.

Men misströsta inte, mina vänner, för det har ändå varit någonting som har satt den där lilla guldkanten på den här dagen. En glädje av det slaget som man bara vill ha mer av, en sådan glädje man bara kan få då man upptäckt en ny låt som man vill spela om och om igen, tills man fullständigt har slitit ut den. Denna dagens låt förekom på en av julklappsskivorna, nämligen på Frida Hyvönens senaste skiva Silence is wild. Låten heter Birds, och bör avnjutas på hög volym i stereo eller MP3, vilken tid på dygnet som helst, och på vilket humör man än är på. Man vill inte att den ska ta slut.

Det är många gånger som jag blir fascinerad av samtalen som mina föräldrar för vid matbordet. Inte för att de på något sätt är intressanta eller på en högt utvecklad nivå, nej, min fascination beror snarare på deras förmåga att prata om saker jag anser meningslösa hur läng som helst. Ett ofta återkommande samtalsämne som uppkommer då mor min har varit och handlat är dessa nya korgar som man kan dra efter sig. Mor lilla anser att de är i vägen, och att människor som använder sig av dem är onda. Men senaste gången denna diskussion åter igen skulle äga rum så fick hon en kort lista av far på fyra onda människor som hon skulle rangordna. För den intresserade blev rangordningen denna (med ondast människa överst):
1. Christer Sjögren
2. Carola
3. Människor som använder rullande korgar
4. Människor som hämtar kundvagnarna närmast affären på parkeringplatsen och sedan ställer dem längt bort

Den senaste diskussionen som jag tvingats att genomlida handlade om frukt. På något sätt kom dessa fantastiska människor in på skillnaden mellan klementiner, mandariner och satsumas. Detta fortsatte sedan in på när på året som dessa frukter förekommer i mataffärerna, för att sedan mynna ut i när frukterna började dyka upp från början.
Det var när mor försökte spinna vidare på detta redan uttömda samtalsämne genom att säga orden "kiwi.." som jag insåg att jag behövde gå därifrån. För att värna om min mentala hälsa.