Krönika
Minnets underliga labyrint
Det är först nu, under min sista termin under mitt sista år på gymnasiet som jag under en hel biologilektion verkligen lyssnat. Nu kunde jag äntligen förstå att biologi inte bara är ett traggel av artbestämning av växter och djur, att desperat försöka komma ihåg vilka organismer som är eukaryota och vilka som är prokaryota, och lära sig vartenda enzym i matspjälkningssystemet. Nej, det är även hjärnan.
För den mänskliga hjärnan är fantastisk. Den tar emot och tolkar intryck, den organiserar våra sinnen, den kommer ihåg och kan ta fram dessa minnen när de behövs. Och allt detta är bara elektriska och kemiska impulser som skickas runt.
Men då och då slår det slint i överföringen, och hjärnan drabbas av total kortslutning (observera att följande text inte är baserad på vetenskaplig fakta, utan endast på egna erfarenheter). För vem har väl inte glömt bort vad klockan är, trots att man precis tittade på den? Vem har väl inte gått in i ett rum bara för att stå där som ett fån i fem minuter och undra vad det var man skulle göra där? Vem har väl inte i flera dagar intensivt försökt komma på vilken låt det är som står på repeat i huvudet?
För min del är det inte alltid en hel låt som spelas upp, nej det händer snarare mycket sällan. I mitt huvud tycks det tydligen räcka med bara en liten del, en vers eller en rad. I mer än en vecka hörde jag frasen "Chocolate chip mint icecream" upprepas konstant, utan att ge mig en chans att komma på vilken låt det var som min hjärna hade plockat det ur. Men så, precis när jag var redo att ge upp och låta vanvettet ta över, så insåg jag det. Visst lät den där rösten i mitt huvud väldigt mycket som sångaren i Eels? Perfekt, allt jag behövde göra nu var att lyssna igenom alla 102 låtar jag hade av dem. Det gjorde jag inte. Men visst lyssnade jag lite extra mycket på Eels en period, tills jag till slut kunde lyssna på den där raden i dess riktiga sammanhang. Låten jag så länge letat efter heter Spunky och finns på deras första skiva, Beautiful Freak. Det är inte deras bästa låt.
Nu är det inte så att det alltid går att tvinga fram ett svar, och tro mig, det är inte alltid det går så pass snabbt som en vecka. För mer än fyra år sedan (förmodligen längre) så såg jag för första gången en fantastisk film som heter Big Fish. I en av de större birollerna kunde man finna skådespelerskan Helena Bonham Carter. Och ytterligare ett mysterium var fött. För jag visste att jag hade sett henne i någon film tidigare, men det tycktes omöjligt att komma på vilken. Och att titta igenom varje film jag någonsin sett kändes inte riktigt värt det.
Det här är ett mysterium som har följt med mig sedan dess, och det har inte precis hjälpt att hon dykt upp i fler filmer (Kalle och chokladfabriken, Harry Potter, Sweeney Todd m.m.) och på så sätt påmint mig om att jag fortfarande har ett problem att lösa.
Men jag kan ju inte gå och tänka på det dygnet runt, och de senaste åren har jag i stort sett inte tänkt på det. Så för ungefär en månad sedan så fick jag en uppenbarelse. Jag skulle sova, och höll precis på att drömma mig bort, då jag helst utan anledning kom på det. Trettondagsafton. Hon spelar ju Olivia i en filmatisering av Trettondagsafton, som jag tittade mycket på när jag var mindre.
Jag tror aldrig jag har sovit så gott som den natten.
