Lemoncurry?

Vaggvisa (som bevisar att jag inte bör ta hand om barn)


Natten närmar sig nu, mitt barn

Och sängen väntar på dig.

Men innan du drömmer dig bort

Så ska du lyssna på mig.

För när du har somnat, mitt barn

Så vaknar någon annan.

En varelse, under din säng

Trots att vi inget där fann.

Nej, det gömmer sig väl, mitt barn

Det syns inte i ljuset.

Men vid mörker kryper det fram,

Smyger sig fram i huset.

Men det återvänder, mitt barn

För att vaka vid din bädd.

Kanske vill det dig inte väl,

Men, mitt barn, var inte rädd.

För allt jag har sagt nu, mitt barn

Har jag sagt för att skrämmas.

Det var ganska dumt gjort av mig

Och ja, jag borde skämmas.

Så blunda nu och dröm, mitt barn

Inget finns under sängen

Monstrerna trivs ju inte där

Bara i garderoben

Skillnaden mellan prat och handling kan vara rätt stor. I alla skolklasser jag har gått i har det alltid varit prat om hur bra gemenskapen är. Hur det var på lågstadiet kommer jag inte ihåg. På mellanstadiet hamnade jag rätt långt utanför den där gemenskapen, men jag kunde ju i alla fall se den på håll. När jag började högstadiet gav jag mig fan på att ta mig in i den. Det gjorde jag, i alla fall tillräckligt för mig. Men väl inne kunde jag tydligt se vem som hamnade utanför, och jag blev bland de få som inte stängde ut de som inte lyckades ta sig in helt, även om det kanske inte var helt frivilligt.

På gymnasiet trodde jag att det skulle bli annorlunda, faktiskt. Nu skulle ju alla ha mognat, i alla fall litegrann, och jag trodde att det skulle visas mer respekt. Jag har aldrig väntat mig att alla ska vara bästa vänner med alla, men jag trodde att det där sättet vissa har att bara vända sig bort från andra skulle ha tonats ned.

Jag vet hur det känns att känna sig utanför, att man inte är en del av gruppen eller klassen, och det är en känsla som på ett fruktansvärt sätt bryter ner självförtroendet. Jag vet tyvärr alltför väl hur det känns att ingen märker att man försvunnit. Det är därför jag gör mitt bästa att se till att alla får vara med, jag svarar när vem som helst frågar något, jag pratar med vem som helst som pratar med mig. Jag snäser inte av någon som skulle ha "lägre status" än mig. Och vet ni vad? På så sätt lär jag känna andra sidor av personer som vissa redan har en bestämd uppfattning om, jag upptäcker vilka de egentligen är.

Så jag blir ledsen när jag ser att någon tydligt uttrycker att den personen inte känner sig som en i klassen. När ingen tycks reagera på det, utan alla vänder sig bort igen. Jag blir förbannad när jag märker att mina egna vänner kan vara lika kalla ibland, och att de verkar ta för givet att det är så man ska bete sig mot vissa personer. Jag blir däremot glad då jag inser att jag inte är så, och ett leende kostar verkligen lite, ibland ingenting alls. Den dag jag upptäcker att jag snäser av någon för att den personen står lägre än mig i hierarkin, då har jag övergivit en del av mig själv. Det vill jag inte.

Jag stör mig på människor. Lite för mycket, och det vet jag. Det som får mig mest att bara vilja kasta stenar på personerna i fråga och skrika åt dem, vänligt men bestämt, att dra åt... ja... ni vet vart... det är när de gnäller. Det kan vara när de har för mycket att göra, att någonting gått fel eller att de känner sig ensamma, nästan vad som helst.

Varför irriterar jag mig då? Varför bryr jag mig ens? Jo, oftast är det för att det påminner mig om att det är precis så jag känner mig ibland, och då förstör deras gnäll mina bra dagar. Mer än en gång har jag varit på bästa möjliga humör, för att sedan få den där känslan av att bara vilja ge upp och skita i allt. Eller, ja, skada någon sådär litegrann så de fattar att man tar illa upp av det. Men det gör jag självklart inte...

Eller gör jag? Jag har blivit lite bättre på att säga ifrån, något som vissa har fått ta lite mer än andra. Men jag tänker inte säga förlåt för det, och jag kan säga direkt att om någon tänker säga förlåt till mig så kommer det där irritations-syndromet att dyka upp hos mig igen. För jag irriterar mig som sagt lite för mycket på folk.

Men i och med att jag faktiskt säger till att jag stör mig, så har det blivit lättare att stå ut med folk. Det, och det faktum att jag gjort voodoo-dockor av vissa personer, och att jag varje kväll innan jag ska sova sticker in en ny nål i varje.

Hur kommer det sig att jag skriver detta just nu? För vissa saker har ju funnits på msn, på bilddagboken och på bloggar hur länge som helst, och jag har ju irriterat mig på det från första gången det dök upp.

Det beror på en sak jag insåg för någon dag sedan.

För nu när skolan håller på att ta slut inser jag hur mycket det har styrt mitt liv, speciellt under de senaste åren. Jag har upptäckt att jag nästan helt slutat med vissa saker för att jag inte känt att jag har haft tid, medan jag utvecklat andra (mindre normala) egenskaper. Jag har under det senaste året nästan inte hunnit skriva någonting utöver något blogginlägg då och då, kompisar har för många gånger hamnat i andra hand och helger har blivit en tid för plugg. Samtidigt som jag fått rätt jobbiga tvångstankar gällande min väckarklocka.

Det enda bra med denna insikt är att jag faktiskt känner hur det nu äntligen börjar ändra sig, nu är betygen är satta och studenten är om ungefär en vecka. Jag känner nu att jag till slut kan slappna av helt och hållet.

Så nu ska jag sova fram till studenten. Vi ses då =)