Lemoncurry?

De senaste veckorna har jag spenderat mycket tid (vissa kanske skulle säga lite för mycket tid, men jag kan inte riktigt hålla med) på myspace. Hur jag hamnade där från början kommer jag inte ihåg (minnet är bra, men kort. I mitt fall näst intill obefintligt), men nu är jag som sagt där. Ja, även precis just nu.

Den grupp som jag plockar fram där varje gång jag, åter igen, sätter mig framför datorn med myspace som mål, är The Duckworth Lewis Method. Av en slump, nej, en lycklig slump, snubblade jag över en låt av dem, Meeting Mr. Miandad, och beslöt mig för att ta reda på mer om detta nya, spännande band.

Redan bara några dagar efter känner jag att det var en av mina bästa idéer (inte för att det brukar välla vishet ut ur mig, men ändå), för det är något extra med Duckworth Lewis Method. Inte nog med att musiken är precis av den form den bör vara för att jag ska fastna direkt (glad indie-pop, med något udda, helst i texten), och att videon till Meeting Mr. Miandad är rolig (på ett ganska sjukt sätt), utan de har ett väldigt udda tema.

För de som är insatta i den världen (vilket jag skulle gissa är ytterst få av de, redan få, som läser min blogg) är det kanske inte så svårt att lista ut, då det avslöjas i deras namn.

Ja, du har gissat rätt, det är – naturligtvis – cricket.


http://www.youtube.com/watch?v=t3JA-417V_M

Det har ju alltid varit roligt att på biologilabbarna få skära i djur. Men det var något ännu bättre som var anledningen till att jag med ett löjligt fånleende vandrade hemåt genom mörkret. För platsen jag lämnat var Gustavianum, och den utlovade hjärndissektionen.

Lite av en besvikelse var det kanske att det faktiskt aldrig skars något, men det var det enda negativa jag kan komma på. För direkt när man såg metallhinken på sidan av borden fick man som en varm känsla i magen, en känsla som ytterligare förstärktes varje gång en ny hjärna, eller del av en hjärna, plockades upp ur den. Helt fascinerad av att jag faktiskt hade, inte bara en, utan ja, kanske tre-fyra hjärnor (det är svårt att avgöra när bara en av dem är i en del) bara någon meter framför mig hade jag kanske lite svårt att fokusera på det som sades. Men det är smällar man får ta.

På tal om att ta… När föreläsningen var över kom det som jag stått och hoppats på. Nu skulle de som ville få ta på hjärnorna, hålla i dem, känna på dem. Med handskar på, självklart, och vi blev även tillsagda att vi inte fick skära i dem eller stoppa något i fickan. Det var svårt att låta bli. Men handskarna togs snabbt på (ni kan kanske gissa vem som var bland de första på plats), och inom en kort stund stod jag med en hjärna i händerna. En riktig, livs levande hjärna. Eller, nja, jag kanske överdrev lite med livs levande, men en människohjärna var det. Så nu kan jag dö lycklig. Sen.