Lemoncurry?

Det är pinsamt att jag överhuvudtaget kan ha med A Camp på den här listan. Men nu är det så, trots att jag lyssnat på The Cardigans (som för övrigt är ett av de få band som blir bättre och bättre för varje skiva) sen… ja, åtminstone mellanstadiet, och trots att jag mycket väl har känt till A Camps existens, så har jag aldrig kommit mig för att stoppa i deras skiva i stereon (eller datorn, som det blivit). Men i början av året fick jag i alla fall deras nya skiva, Colonia, när jag fyllde år, och nu är jag fast.

Enligt mig så var det ett mycket smart val att börja skivan med låten The Crowning. Inte bara för att det är en bra låt, utan för att vissa låtar har något som gör att jag börjar gilla den direkt (många behöver några lyssningar innan man inser hur fantastisk de är), oftast är det bara någon mening som sätter sig i huvudet. Vilket var fallet här, då jag satte låten på repeat bara för att få höra raden ”We’re gonna party like it’s 1699”.

Låt nummer två på skivan är Stronger Than Jesus. Jag har förstått att det är den som spelats på radion, och som då tydligen ska vara hitten. Vilket bevisar åter igen att det nästan aldrig är de bästa låtarna som tas upp i detta medium. Jag kan inte förstå varför de (radiofolket) har valt den här låten, som visserligen är okej, men lite långsam och innehållslös (kanske hade jag tyckt att den var bättre om det inte vore för att resten av låtarna är så fantastiska), när de har en hel skiva med bra låtar att välja mellan.

Att jag fortfarande inte lyssnat speciellt mycket på den första skivan, med samma namn som bandet, beror delvis på lathet och delvis på att jag har uppemot 5000 låtar i mitt iTunes (varav ungefär hälften är så pass nya att de ligger i kategorin ska-lyssna-mer-på) och jag dessutom nu är stolt Spotify-användare. Men jag ska ta tag i det. Jag lovar.

Efter att ha funderat på det i minst tio minuter gav jag självklart upp, och klassade det därefter som en omöjlighet: Jag kan inte säga vem som är bäst av Divine Comedy (eller Neil Hannon, som även är ena halvan av Duckworth Lewis Method) och Duke Special. Jag löste detta problem på det absolut enklaste sättet – de får helt enkelt dela på sjätteplatsen.

Det är inte helt taget ur luften att ha dem på samma plats, för de har gjort en hel del tillsammans (vad påläst jag lät där… egentligen vet jag inte speciellt mycket). Då menar jag inte bara låtar som Drink to me Only, och Our Love Goes Deeper Than This (som för övrigt har en rolig och småskum video, som spårar ut lite lagom på slutet). Nej, för vad jag har förstått så har det pågått en strid mellan dessa två, och jag hittade programmet där de till slut har gjort upp. De blir intervjuade, de slåss, och det bjuds självklart på en musikalisk duell där de spelar egna låtar, varandras låtar, duetter och avslutar med en mycket vacker version av ABBAs The Winner Takes is All.

Men de har självklart gjort saker utan varandra. Ganska mycket. Divine Comedy gav ut sitt första album 1990 (samma år som jag föddes, för övrigt), och det finns nu sammanlagt nio album. Jag har kanske hört max tio låtar. Jag kan väl ändå säga att jag gillar det jag hört hittills, och om man gillar poplåtar med lite roliga texter så tror jag det finns några att välja mellan, t.ex. National Express. Men den låt jag tycker att man ska lyssna på är ändå Lady of a Certain Age, väldigt fin.

När jag lyssnar på Duke Specials låtar så får jag som en känsla av att det är taget från en musikal, men en musikal som jag skulle vilja se (det är verkligen en komplimang, eftersom jag inte är en musikalmänniska). Men det kanske bara är jag… Jag kan i alla fall inte sluta lyssna på hans ändå rätt lättlyssnade poplåtar, och att han har en fantastiskt ren sångröst ser jag bara som en fördel.

Så avslutar jag med att tipsa om två av hans låtar, nämligen Sweet, Sweet Kisses och min favorit just nu; Wanda – Darling of the Jockey Club.

De enda gånger jag tittar på musikvideor är egentligen när jag vill hitta fler låtar av någon artist jag hört litegrann av. Vissa av oss väntar ju fortfarande på en Spotify-invite. När jag skulle hitta fler låtar av Brett Dennen på detta sätt, för jag hade ju två låtar varav åtminstone den ena lät riktigt bra, så hittade jag videon för just den låten. Ain’t no reason.

Jag hade väl inte lyssnat så överdrivet mycket på texten, men ändå förstått (framför allt av melodin) att det inte precis var en feel good-låt. Och så såg jag som sagt videon, och hade gåshud under de tre minuter och 21 sekunder som den varade. Speciellt biten strax efter tre minuter, se själva. Vissa kan säkert tycka att det blir lite för mycket, att han tycks tro att han är bättre än oss andra när han skriver en sådan låt, och undra vad han själv gjort för att förändra världen. Andra kan, som jag, sitta efteråt och önska att man inte var så lat och bekväm, utan att man verkligen gjorde något.

Om ni inte tagit mina hintar än så länge och klickat på någon av länkarna jag så duktigt fixat (alla leder till Ain’t no reason-videon, så man behöver inte gå in på alla), så ger jag här ytterligare en chans att se den:

http://www.youtube.com/watch?v=amwVyRH2B8A

Brett Dennen har självklart gjort fler låtar än denna, konstigt vore det ju annars. Videon till låten Make You Crazy är lite smårolig, och betydligt lättsammare än Ain’t no reason. Titta gärna på den med:

http://www.youtube.com/watch?v=F58TfYHqLak&feature=related

Och medan jag ändå är igång och länkar till hans låtar kan jag även lägga till Blessed, som tyvärr inte har en video (bara samma foto genom hela låten) men är värd att lyssna på ändå:

http://www.youtube.com/watch?v=w0l8f27jVUA&feature=related

Helt inne i mitt inlyssnande av de kommande Way Out West-artisterna, förälskade jag mig smått i en låt som heter Jack Killed Mom. Ni förstår kanske varför. Men det var inte bara namnet jag föll för, det var även melodin och hela texten. För någonting jag (oftast) gillar är när det är en historia som berättas. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att jag har en dålig ovana att lyssna på texten genom hela låten. Mycket av mainstream-skräpet förlorar därför på alla upprepningar. Jag tröttnar helt enkelt. Speciellt med tanke på att jag vet att nästa låt de kommer spela på radion kommer låta exakt likadan den med.

Jenny Lewis, däremot, bjuder mig på låtar som Rabbit Fur Coat (som handlar om just en kaninpälskappa) och Acid Tongue. Av en händelse (jag lovar, jag upptäckte det efteråt) så är det även namnen på hennes två soloalbum. I alla fall… Låtarna är händelserika, utan att bli för långa eller svåra att hänga med i. Och skulle man vara en såndär tönt som inte lyssnar på texter, ja, då kan jag starkt rekommendera melodierna.

För er stackare som, precis som jag, inte har spotify har jag letat upp några videor från youtube.

You are what you love, från London Live:

http://www.youtube.com/watch?v=1H5yOfRG-RE

Acid Tongue, den bästa inspelningen jag kunde hitta:

http://www.youtube.com/watch?v=2Z-e7XYW1Qk&feature=related