Lemoncurry?

Jag tar med mig en penna (eller två, om vi ska vara riktigt ärliga) och ett kollegieblock och lägger mig ute i solen. Nu när jag äntligen har tid till det, då ska jag väl banne mig kunna skriva.

Till min besvikelse finner jag ingen inspiration i naturen. Varje grässtrå som stryker mot min hud får mig att rycka till i tron att någonting kryper på mig. Insekterna som försöker ta sig fram i gräset är inte alls lika imponerande i verkligheten som i en David Attenborough-dokumentär. Det enda spännande jag får bevittna är två skator som antingen bråkar eller utför någon slags parningsritual. Hur ska jag kunna veta skillnaden? Jag saknar en berättarröst.

Det är en hedersvärd tanke, det där med att bli ett med naturen. Men när jag sätter mig upp för att äta mitt köpepäron från Willys ser jag att mina ben har fått röda prickar. För om sanningen ska fram så ger naturen bett till de som inkräktar. Naturen ger fläckar på dina kläder, vare sig de är gjorda av ekologisk bomull (för att vara rädd om miljön) eller ej. Och naturen ger dig rinnande näsa och ögon om du glömmer bort att ta dina allergitabletter innan du går ut.

Jag höjer ljudet i min iPod för att stänga ute oväsendet från de tidigare nämnda skatorna, som nu är tillbaka och låter. Naturen gör sig bättre på TV.

Vi hade en föreläsning igår om Livsstil, stress och studieframgång. Min tanke innan var att antingen kan den här föreläsningen hjälpa eller så är det slöseri med tid. Det visade sig vara det sistnämnda.

De första 10 – 20 minuterna blev jag mer och mer stressad. När hon hade lagt på sin overhead med symtom som kan uppkomma vid stress kände jag hur jag fick dem, en efter en. Jag satt och lekte rastlöst med den lilla papperslappen med tips om hur man undviker stress som vi fått, och tänkte att nu skulle jag ha kunnat sitta och pluggat istället. Det skulle jag behöva. Varför stannade jag kvar?

Halvvägs in i föreläsningen insåg jag att jag fick göra det bästa av situationen. Så jag korsade armarna över bänken, la ner huvudet och somnade. Helt fri från stress.

Javisst, det skulle ju bli stressigare och mer läsande när man började universitet. Men det var länge sen jag var så här avslappnad när det gäller studier. Det finns många eventuella förklaringar. Det kan bero på att man till skillnad mot grundskolan och gymnasiet nu läser en kurs i taget, så att man slipper sitta och tänka på att man en uppsats att skriva i geografin när man pluggar inför biologiprovet. Kanske beror det på att jag har haft ett år ”ledigt” att slappna av, jobba ihop lite pengar och bara läsa en kurs som jag tyckte var intressant. Det kan även ha att göra med att man inte kan få mer än godkänt, vilket betyder att betygshetsen försvinner. Förmodligen är det en kombination av dessa.

Så från att vara den där tjejen som stressade upp sig och oroade sig för hur hon skulle hinna allt, hur hon skulle kunna få MVG i så många ämnen som möjligt, har jag blivit någon som visserligen vill klara tentorna, men inte tänker lägga mer tid än nödvändigt på att läsa. Jag har inte längre något behov av att glänsa, jag måste inte kunna mest. Vi fick tillbaka tentorna från grundkursen igår, och jag fick det bekräftat att det inte hade gjort någon skillnad om jag hade pluggat mer innan. Jag blev godkänd nu, och hade inte blivit mer än godkänd hur mycket jag än hade läst. Men genom att lägga mer tid (som jag inte ansåg mig ha under gymnasiet) på att träffa vänner, komma ut, ta en spontanresa in till Malmö, eller bara ta det lugnt och titta på Scrubs helgen innan tentan, så kan jag ge mig själv ett högre betyg än om jag pluggat mer och fått något poäng mer.

Det jag önskar är att jag hade fått den här synen på skola och betyg redan under gymnasiet. Speciellt med tanke på att jag inte haft någon som helst nytta av mina gymnasiebetyg, då jag glider fram på mitt högskoleprovsresultat. Om jag hade vetat det tidigare så hade jag inte panikpluggat inför prov, bara för att glömma allt veckan efter. Jag hade lagt min tid på de ämnen som intresserade mig, lagt de andra lite åt sidan, och gjort det som man har fått höra att man tydligen ska göra: Lära för livet, inte för prov. För det hade jag haft nytta av nu. Det hade varit fantastiskt skönt att komma ihåg mer från kemin och biologin nu när jag läser cellbiologi. Däremot har jag ingen nytta av att ha tragglat tyska glosor som jag nu inte har en aning om vad de betyder.

Guten Nacht und auf Wiedersehen.

Trots att jag var morgonseg och mer bitter än någonsin över att jag självklart hamnade i Ängelholm (en dryg timme bort med tåg) på studiedagen, så kunde jag inte låta bli att le. För vem kan låta bli, när man fått mail om kommentarer på bloggen? Eller snarare, de kommentarer jag fått på mitt senaste inlägg. Tack.

I alla fall…

Jag sitter nu med en kopp te och en godispåse lika stor som en lika stor del av min hjärna. I vilken godisbit det medvetna intellektet sitter uttalar jag mig inte om. Omkring halv fem i morse satt jag också här, med en kopp kaffe, en tallrik gröt och ett lagom grinigt humör. Lite mer än en timme senare skulle tåget gå mot Ängelholm.

Min tanke var att beskriva min dag på ortopeden, men av olika anledningar (framför allt sekretesslagen och en extrem trötthet just nu) så kör jag kortvarianten;

Jag har varit med vid inskrivning på avdelning, fått titta på en handoperation, varit med på mottagning och druckit kaffe. För mer detaljer angående intryck och känslor, kontakta mig via mail eller mobil. Eller brevduva.

Är det fyra eller fem veckor jag gått på läkarprogrammet nu? Jag skulle kunna hämta mitt schema, men det har egentligen ingen betydelse. Jag vill i vilket fall skriva en liten, ska vi kalla det för utvärdering, eller kanske bara reflektion. Men det här är inte något som ingår i utbildningen, inget jag ska lämna in, det här är för min egen del. Jag har redan samlat på mig tankar som jag behöver få ur mig.

När hade kommit in på läkarlinjen var det många som tycktes känna ett behov av att förbereda mig för vad jag hade framför mig: Du måste vara redo på att du kommer få plugga mycket. Det är ett livslångt lärande, du kommer aldrig vara helt klar. Se till att läsa lite i taget så att du inte behöver trycka in allt precis innan tentan. Javisst. Jag förstår. Mycket plugg.

Men det var något som egentligen aldrig togs upp. Visst, varje gång ämnet kom upp var min syster snabb med att poängtera att jag kommer vara tvungen att jobba med gamla människor, jag måste lära mig att inte vara rädd för sprutor, att det kommer vara mycket blod. Jag tänkte att det får jag lära mig att hantera, kanske är det bara bra att jag måste komma över vissa mentala hinder? Men det som förblev onämnt var ämnet om lidande, om maktlöshet och om död. Är det någonting som jag verkligen kommer klara av? Kan jag ta mig över dessa mentala hinder, och dessutom ta mig över dem om och om igen? Kommer jag träna upp mig så att jag med en någorlunda lätthet kan klättra över dem, eller kommer jag tröttna och till slut falla?

Vi började med professionell utveckling redan från början, med läsning av skönlitteratur och filmvisning, i temat ”Att vara sjuk – anhörig till sjuk”. Alla skulle läsa I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell, och vid något tillfälle var jag nära till att börja gråta, då jag föreställde mig känslan av att veta att ens mamma skulle dö. Vi såg även filmen, som inte riktigt berörde mig lika mycket. Men dagen efter vaknade jag med en klump i halsen efter att ha drömt just att min mamma hade dött.

Samma dag började jag läsa nästa bok, Ro utan åror av Ulla-Carin Lindquist. Den här gången grät jag, varje gång hon skulle prata med någon av sina barn om att hon skulle dö. Det här är en självbiografisk bok, där hon beskriver sina upplevelser och tankar efter att hon fått diagnosen ALS, en neurologisk sjukdom som drabbar de motoriska funktionerna samtidigt som intellektet är intakt. Man dör när lungorna slutar fungera och man kvävs. Ulla-Carin Lindquist fick diagnosen precis innan hon skulle fira sin femtioårsdag. Min mamma fyllde nyss femtio. Andra natten efter att jag började läsa boken skulle jag drömma igen. Den här gången hade min mamma ALS, och skulle även den här gången dö. För andra gången på tre dagar vaknade jag med en av de jobbigaste känslorna man kan ha.

Men för mig så kunde den känslan försvinna redan när jag släpat mig in i duschen, och inte ett spår av någon klump i halsen fanns kvar för att hindra mig från äta min frukost. För även om jag inte kan ringa och prata med mamma just nu, eftersom hon och pappa är på utflykt i New York och roar sig, så kan jag snabbt lugna mig med just det – de är i New York och roar sig. Jag vet att även om jag inte kan prata med henne just nu, så kommer hon ringa nästan så fort de kommit hem, hon kommer lägga upp bilder på facebook, hon kommer berätta om allt de gjort samtidigt som vi på varsitt håll tittar på bilderna som jag kommer tycka är lite för många för att jag ska kunna hålla intresset uppe hela tiden. Och jag vet att efter att de kommit hem kan jag ringa när jag vill, och bara småprata lite.

Men det här, som jag ser som en självklarhet, är inte en självklarhet för alla. Så kanske är det därför som läkaryrket har blivit mitt val, för att jag på något sätt kanske kan bidra till att åtminstone någon mer kan få ta del av den här självklarheten. Någon mer, inte alla. Sällan bota, ofta lindra, alltid trösta. Det är tyvärr så det ser ut. Så den tanken som jag haft någonstans i bakhuvudet redan tidigare har redan nu, efter bara några veckor, växt sig något större. Jag vill vara en del av utvecklingen, jag vill så gärna göra något mer än bara lindra och trösta. Det är svårt att säga det högt bland kursare och lite bland andra också, eftersom många anser att om man går läkarutbildningen så ska man jobba kliniskt, men kanske visar det sig att jag skulle passa bättre inom forskning. Det får vi se.

Jag fick ett mail nyligen där jag påmindes om att jag fortfarande hade #1-4 kvar på min lista. Nu vet jag ju att det har varit en blandad intressegrad för dessa inlägg, så kanske var det därför att jag valde att värma upp efter min frånvaro med det senaste inlägget. Vilken effekt jag var ute efter med den är jag inte helt säker på… lite medlidande kanske, så att ni ointresserade av musiken kunde stå ut med fyra av dessa inlägg till. Kanske till och med fler i samma tema.

Om jag skulle vara tvungen att välja vilken konsert på 2009s Way Out West som var bäst, så skulle jag utan tvekan välja Glasvegas. Detta trots att vi stod långt bak, bakom personer som inte skulle skadas av att vara ett huvud kortare (okej, de skulle kanske skadas lite om man tar det bokstavligt talat) och att blondinerna bredvid stod och rökte. Det enda stora felet var att vi inte stod längst fram, då sångaren hoppade ner och delade ut kramar till de lyckliga satar som gjorde det.

Trots att jag redan har deras album inlagd på datorn, så blev jag glad när jag fick den i julklapp. Den ser bra ut i skivsamlingen. Den passar dessutom väldigt bra i stereon. Musiken passar mina öron, det är ett mjukt ljud utan att bli långsamt och tråkigt. Låtarna glider över i varandra, utan att låta likadant. Jag tänker inte skriva så mycket mer, men uppmanar er att lyssna på dem, gärna någon av mina favoriter:

Geraldine

Daddy’s Gone

Go Square Go

Var inte oroliga. Det här kommer inte bli en text om sorgen av att vara ensam, att inte ha den där speciella någon att hålla om när det börjar bli kväll. Den här texten är inte ett sätt att avreagera mig genom att över internätet gnälla inför det fåtalet läsare jag har (hej mamma, hej pappa, hej kompisarna. Och ja, hej syster) om att jag vill träffa en kille och bli kär.

Min syster åkte hem till föräldrahemmet för att få studiero de senaste två veckorna, och lämnade därmed mig ensam i lägenheten. Timingen tycktes perfekt, för jag hade ju träffat en kille på valborg, som dessutom hade kommit över och hälsat på i vår lägenhet. Nu kunde jag ju umgås med honom ostört, ansåg syster, och jag kunde ju inte säga emot. Det lät som en bra plan.

Nu blev det aldrig att vi träffades igen. Den enda person bosatt i Uppsala som jag hörde av under den här tiden var en kille som förut var lite mer än en vän, men nu är en vän. Det känns illa på något sätt, att den enda personen utöver syster och hennes vänner är han. Är det så att det enda sättet för någon som inte pluggar att lära känna folk, är att träffas på ett annat sätt först för att sedan komma fram att ni nog bara vill vara vänner? Jag har ju lärt känna många på jobbet, men jag har inte umgåtts med någon av dem utanför Arlandas gränser.

Samtidigt så känns det inte så jobbigt. Jag har inte svårt för att klara mig på egen hand, och jag upptäckte plötsligt att jag inte hade något emot att åka till jobbet, för där fick jag ju min dos av umgänge. Dessutom hade jag en helg i Lund att se fram emot.

Angående det ämne jag i första stycket lovade att inte ta upp (lita aldrig på mig, för här kommer det ändå): Jag skulle inte ha något emot att träffa någon, en såndär speciell person som jag trivs med och verkligen vill vara med. Skulle han dyka upp så skulle jag inte tacka nej. Men jag hoppas att jag inte framstår som någon som hela tiden ältar att hon är singel, jag vill inte vara som de som måste säga hur avundssjuka de är på par när de själva är singlar. Det är oftast samma personer som när de är i ett förhållande känner ett behov av att visa upp det för omvärlden.

Jag kan inte förneka att jag vissa gånger när systers pojkvän kommer över känner att jag väldigt gärna skulle vilja ha någon där själv, eller när jag träffar kompisar med deras respektive. Det finns självklart dagar då jag känner mig ensam. Men jag skulle samtidigt inte kunna tänka mig att bli tillsammans med någon bara för tvåsamhetens skull. Då är jag hellre ensam.

Och när allt kommer omkring så är jag inte så ensam. Jag har ju som sagt min syster här (nu när hon är hemkommen igen), jag har min familj och jag har mina vänner, även om de är utspridda i landet för tillfället. Dessutom har jag en framtid framför mig som jag inte kan tro kommer bli annat än den bästa. Säg det inte till någon, men jag är egentligen en optimist.

Nästan varje morgon står man inför det tuffa beslutet vad man ska ha på sig under dagen. Antingen är man en sådan person som gräver sig igenom hela sin garderob i jakt på den perfekta outfiten, eller så tar man det som ligger överst och märker inte ens att strumporna man tog på sig var av två olika nyanser av blått. Och det är väl egentligen så det ska vara, man ska inte bry sig för mycket om hur man ser ut.

Men i vissa sammanhang spelar det stor roll hur man ser ut, hur man framställer sig själv. Har man som jag varit inskriven på arbetsförmedlingen och gått på deras intervjuskola så har man lärt sig att det betyder mycket att vara rätt klädd. Själv hade jag röda jeans och (tror jag) ett vitt linne på mig under intervjun som gav mig det jobb jag har idag. Bara ett tips till er arbetssökande där ute.

Ett annat exempel på betydelsen av att välja rätt ”dagens outfit” är hämtat från verkligheten. Det vill säga, från TV. För på TV är det extra viktigt hur man ser ut, för då är det inte bara de som sitter omkring dig som ser dig, det är alla som råkat slå på den kanalen just då. Jag råkade för någon vecka sen titta på Nyhetsmorgon på TV4, där de hade en diskussion om barn, sömnproblem hos barn och uppfostring. De hade tagit dit två personer, en författare och en barnläkare (som även han var författare). Läkaren var en äldre man i en blå skjorta och pulloverväst, medan författaren var en medelålders kvinna i en knallröd tröja, med stort hår och som uppenbarligen gått löst med sitt makeup-kit. Inte nog med det, hon verkade tycka att det var helt rätt tillfälle att tugga tuggummi. Efter bara några minuter kom jag på mig själv med att inte lyssna på henne. Kanske hade hon bra åsikter, men jag hörde dem inte. Inte ett ord.

Jag tror det var på lågstadiet när mamma fick mig att bjuda en flicka i klassen som jag inte tyckte så mycket om till mitt födelsedagskalas. Alla andra flickor i klassen, i samma ålder som mig (det var blandade årskurser i samma klass på lågstadiet) skulle ju få en inbjudan, om jag inte minns helt fel. Jag ville inte, men argumentet ”hur skulle du själv känna om det var du som inte blev bjuden?” gick inte att säga emot. Så hon fick en inbjudan.

Jag har fått för mig att inte att hon kom, men jag är glad nu i efterhand, då jag slipper ha dåligt samvete. För bara några år senare, på mellanstadiet, fick jag veta precis hur det känns att vara den som inte får någon inbjudan. En tjej (märk hur jag har gått över från flicka till tjej, det var ungefär i den här åldern som mina klasskamrater trodde att den övergången skulle göras) skulle ha fest (inte kalas, kalas är för småbarn, för flickor) och tog med inbjudningarna till skolan för att dela ut dem. Till alla. Alla, utom mig och en tjej till. Vilket vår lärare upptäckte, och med skam överräcktes en inbjudan till oss. Jag tog inte emot den, och gick självklart inte. Jag hoppas att anledningen till att den förstnämnda flickan inte kom till mitt kalas inte var samma som jag hade att inte gå på den här festen. Men förmodligen. Tyvärr.

Så växte vi alla upp. Blev äldre, och mognare. Bjöd alla, inte för att vi kände oss tvungna, utan för att vi ville. För visst går det till så nu?

Jag har inte haft mitt 20-årskalas än, för köket i föräldrahemmet är under renovering, och jag är inte så naiv att jag tror att alla mina vänner kommer ta sig till Uppsala. Men jag vet, att när jag sätter mig ner för att skriva på en fyndig inbjudan fylld med högtravande ord, så kommer jag även börja fundera på vilka som ska bjudas. För om jag bjuder henne, då måste jag även bjuda henne, annars kommer det bli drama. Om jag bjuder honom, kommer han då ta med sig sin flickvän, som jag vet kommer sitta i ett hörn med sin mobil hela kvällen? Och om jag inte bjuder henne, kommer jag då få läsa felstavade tonårsdeppiga statusuppdateringar på Facebook dagen efter?

Det är skönt att vara vuxen…

Igår var faktiskt (!) en relativt bra dag på jobbet. Förutom de där perioderna när den enda personen man såg var någon tjej på O’Learys mittemot, som gick och la ut nya servetter på borden. Själv hittade jag en tidning med ett Sudoko med lite mer än hälften kvar. Score! Jag hittade även en skvallertidning, och kunde läsa allt om när David Beckham fick panik hemma hos Tom Cruise.

I alla fall, av de få kunder jag fick under dagen, så var majoriteten väldigt trevliga. En man frågade mig, efter att han köpt sin muffin, om jag gillade musik. Fast på engelska. När jag svarat, frågade han om jag hade hört talas om den svenska artisten Thåström. Anledningen var att han tydligen varit på konsert med honom dagen innan. Han hade flugit till Sverige från Chicago, och nu tillbaka, bara för att gå på den här konserten. Tänk om man hade tillräckligt med pengar för att kunna göra något sådant… Men å andra sidan så behöver jag inte åka lika långt för att ta mig till en Thåström-konsert.

På bussen hem ringde jag hem. ”Hem” har i den meningen två betydelser, kanske borde tilläggas. Det första ”hem” är Uppsala, det andra är Västervik. Jag pratade alltså lite med föräldrarna (mina föräldrar alltså, om det inte var tydligt nog). Efter att ha sett statusuppdateringar om hennes tillstånd, så kom det väl inte precis som någon chock att min gamlamormor nu har dött. Det var ingen chock, och det är egentligen inte en större tragedi. Är det någon som har levt ett helt liv, så är det ändå hon. Men visst känns det fel att tänka att man inte kommer kunna träffa henne igen, även om det var evigheter sen man såg henne sist.

Visst hände det fler saker igår, men det mesta var sådant som händer lite då och då, som är ointressant och som jag inte orkar skriva om. För idag är idag, och nu ska jag se om jag kanske kommer göra något.

Tveksamt.

Igår var jag på teater. Redan i höstas hade jag bokat in den 4 februari, då skulle jag se Jane Eyre på Dramaten, tillsammans med några andra tjejer från Vajan. Förväntningarna var på topp, för det var ju ändå Jane Eyre!

Självklart blev jag inte helt nöjd med föreställningen. Jag säger inte att den var dålig, inte på något sätt, men de kunde faktiskt ha gjort det bättre. Julia Dufvenius (som jag alltid blandar ihop med Maria Bonnevie) såg perfekt ut som en anspråkslös Jane Eyre, i den gråa klänningen och med håret i en knut. Men när hon pratade så var det nästan hela tiden med en sådan röst som bara skådespelare har, så som ingen människa pratar i verkliga livet, och med en ton som var lite för sur, lite för hård. Men jag måste ändå ge till henne, att hon var den enda i ensemblen som på ett bra sätt klarade av att spela ett barn, utan att låta och se löjlig ut.

Och när jag ändå är inne på vuxna människor som spelar barn… Hur tänker man när man har en kvinna som är över 60 år i rollen som Adèle, Mr. Rochesters skyddsling? Varje gång hon skuttade in på scenen i sin rosa klänning kunde jag inte tänka annat än ”Varför?” Hon var en duktig skådespelerska, och klarade av att vara sådär rastlös och ivrig som barn är, men känslan när man såg henne var ungefär samma som när killar klär sig i klänning. Ett lite för enkelt sätt att plocka in några extraskratt på.

Trots att Michael Nyqvists Mr. Rochester var betydligt mesigare än i både boken och filmen (något som man nog kan skylla på regissören), så gjorde det inte så mycket med tanke på hur bra han ändå gjorde det. Jag älskar när skådespelare kan säga sina repliker på ett naturligt sätt, med vanliga betoningar, så att det inte låter inövat. Ett plus även till deras Mrs. Fairfax, som hela tiden var lite bekymrad och lite förvirrad.

Det är pinsamt att jag överhuvudtaget kan ha med A Camp på den här listan. Men nu är det så, trots att jag lyssnat på The Cardigans (som för övrigt är ett av de få band som blir bättre och bättre för varje skiva) sen… ja, åtminstone mellanstadiet, och trots att jag mycket väl har känt till A Camps existens, så har jag aldrig kommit mig för att stoppa i deras skiva i stereon (eller datorn, som det blivit). Men i början av året fick jag i alla fall deras nya skiva, Colonia, när jag fyllde år, och nu är jag fast.

Enligt mig så var det ett mycket smart val att börja skivan med låten The Crowning. Inte bara för att det är en bra låt, utan för att vissa låtar har något som gör att jag börjar gilla den direkt (många behöver några lyssningar innan man inser hur fantastisk de är), oftast är det bara någon mening som sätter sig i huvudet. Vilket var fallet här, då jag satte låten på repeat bara för att få höra raden ”We’re gonna party like it’s 1699”.

Låt nummer två på skivan är Stronger Than Jesus. Jag har förstått att det är den som spelats på radion, och som då tydligen ska vara hitten. Vilket bevisar åter igen att det nästan aldrig är de bästa låtarna som tas upp i detta medium. Jag kan inte förstå varför de (radiofolket) har valt den här låten, som visserligen är okej, men lite långsam och innehållslös (kanske hade jag tyckt att den var bättre om det inte vore för att resten av låtarna är så fantastiska), när de har en hel skiva med bra låtar att välja mellan.

Att jag fortfarande inte lyssnat speciellt mycket på den första skivan, med samma namn som bandet, beror delvis på lathet och delvis på att jag har uppemot 5000 låtar i mitt iTunes (varav ungefär hälften är så pass nya att de ligger i kategorin ska-lyssna-mer-på) och jag dessutom nu är stolt Spotify-användare. Men jag ska ta tag i det. Jag lovar.

Efter att ha funderat på det i minst tio minuter gav jag självklart upp, och klassade det därefter som en omöjlighet: Jag kan inte säga vem som är bäst av Divine Comedy (eller Neil Hannon, som även är ena halvan av Duckworth Lewis Method) och Duke Special. Jag löste detta problem på det absolut enklaste sättet – de får helt enkelt dela på sjätteplatsen.

Det är inte helt taget ur luften att ha dem på samma plats, för de har gjort en hel del tillsammans (vad påläst jag lät där… egentligen vet jag inte speciellt mycket). Då menar jag inte bara låtar som Drink to me Only, och Our Love Goes Deeper Than This (som för övrigt har en rolig och småskum video, som spårar ut lite lagom på slutet). Nej, för vad jag har förstått så har det pågått en strid mellan dessa två, och jag hittade programmet där de till slut har gjort upp. De blir intervjuade, de slåss, och det bjuds självklart på en musikalisk duell där de spelar egna låtar, varandras låtar, duetter och avslutar med en mycket vacker version av ABBAs The Winner Takes is All.

Men de har självklart gjort saker utan varandra. Ganska mycket. Divine Comedy gav ut sitt första album 1990 (samma år som jag föddes, för övrigt), och det finns nu sammanlagt nio album. Jag har kanske hört max tio låtar. Jag kan väl ändå säga att jag gillar det jag hört hittills, och om man gillar poplåtar med lite roliga texter så tror jag det finns några att välja mellan, t.ex. National Express. Men den låt jag tycker att man ska lyssna på är ändå Lady of a Certain Age, väldigt fin.

När jag lyssnar på Duke Specials låtar så får jag som en känsla av att det är taget från en musikal, men en musikal som jag skulle vilja se (det är verkligen en komplimang, eftersom jag inte är en musikalmänniska). Men det kanske bara är jag… Jag kan i alla fall inte sluta lyssna på hans ändå rätt lättlyssnade poplåtar, och att han har en fantastiskt ren sångröst ser jag bara som en fördel.

Så avslutar jag med att tipsa om två av hans låtar, nämligen Sweet, Sweet Kisses och min favorit just nu; Wanda – Darling of the Jockey Club.

De enda gånger jag tittar på musikvideor är egentligen när jag vill hitta fler låtar av någon artist jag hört litegrann av. Vissa av oss väntar ju fortfarande på en Spotify-invite. När jag skulle hitta fler låtar av Brett Dennen på detta sätt, för jag hade ju två låtar varav åtminstone den ena lät riktigt bra, så hittade jag videon för just den låten. Ain’t no reason.

Jag hade väl inte lyssnat så överdrivet mycket på texten, men ändå förstått (framför allt av melodin) att det inte precis var en feel good-låt. Och så såg jag som sagt videon, och hade gåshud under de tre minuter och 21 sekunder som den varade. Speciellt biten strax efter tre minuter, se själva. Vissa kan säkert tycka att det blir lite för mycket, att han tycks tro att han är bättre än oss andra när han skriver en sådan låt, och undra vad han själv gjort för att förändra världen. Andra kan, som jag, sitta efteråt och önska att man inte var så lat och bekväm, utan att man verkligen gjorde något.

Om ni inte tagit mina hintar än så länge och klickat på någon av länkarna jag så duktigt fixat (alla leder till Ain’t no reason-videon, så man behöver inte gå in på alla), så ger jag här ytterligare en chans att se den:

http://www.youtube.com/watch?v=amwVyRH2B8A

Brett Dennen har självklart gjort fler låtar än denna, konstigt vore det ju annars. Videon till låten Make You Crazy är lite smårolig, och betydligt lättsammare än Ain’t no reason. Titta gärna på den med:

http://www.youtube.com/watch?v=F58TfYHqLak&feature=related

Och medan jag ändå är igång och länkar till hans låtar kan jag även lägga till Blessed, som tyvärr inte har en video (bara samma foto genom hela låten) men är värd att lyssna på ändå:

http://www.youtube.com/watch?v=w0l8f27jVUA&feature=related

Helt inne i mitt inlyssnande av de kommande Way Out West-artisterna, förälskade jag mig smått i en låt som heter Jack Killed Mom. Ni förstår kanske varför. Men det var inte bara namnet jag föll för, det var även melodin och hela texten. För någonting jag (oftast) gillar är när det är en historia som berättas. Jag vet inte riktigt varför, kanske är det för att jag har en dålig ovana att lyssna på texten genom hela låten. Mycket av mainstream-skräpet förlorar därför på alla upprepningar. Jag tröttnar helt enkelt. Speciellt med tanke på att jag vet att nästa låt de kommer spela på radion kommer låta exakt likadan den med.

Jenny Lewis, däremot, bjuder mig på låtar som Rabbit Fur Coat (som handlar om just en kaninpälskappa) och Acid Tongue. Av en händelse (jag lovar, jag upptäckte det efteråt) så är det även namnen på hennes två soloalbum. I alla fall… Låtarna är händelserika, utan att bli för långa eller svåra att hänga med i. Och skulle man vara en såndär tönt som inte lyssnar på texter, ja, då kan jag starkt rekommendera melodierna.

För er stackare som, precis som jag, inte har spotify har jag letat upp några videor från youtube.

You are what you love, från London Live:

http://www.youtube.com/watch?v=1H5yOfRG-RE

Acid Tongue, den bästa inspelningen jag kunde hitta:

http://www.youtube.com/watch?v=2Z-e7XYW1Qk&feature=related

Ibland hittar man hemsidor som bara gör en lycklig. Jag sökte på google efter texten till Iron & Wines låt Belated Promise Ring, då någon av träffarna innehöll orden Free MP3 Download of the Day. Med bara ett klick var Rebecka i himmelriket. Och sådär en 700 – 800 klick senare var hon sådär en 700 – 800 låtar rikare. (De har alltså kvar varje ”Dagens låt” även dagarna efter. Fint.)

Nu är det visserligen så att det är en hel del skit som jag nu har laddat ner, helt i onödan, eftersom jag kommer ta bort det innan det helt har besudlat mitt iTunes (typ hiphop, usch). Men många låter helt okej, och vissa har spelats om och om igen utan att slitas ut. Några av dessa artister, t.ex. Brett Dennen och Iron & Wine (som jag nämnde i början av inlägget, om ni kommer ihåg det), kommer till och med dyka upp lite längre upp på den här listan. Andra skulle jag vilja nämna här lite snabbt;

Someone Still Loves You, Boris Yeltsin. Med ett sådant bandnamn kan man ju bara inte misslyckas. Och det gör de inte heller. Boris Yeltsin är för övrigt Rysslands första demokratiskt valde president (Källa: Wikipedia, via google).

Ett namn som jag redan kände till var Anthony & the Johnsons (tack Ghazaleh för den introduktionen!), men låten var ny för mig. För er som inte hört något av honom – ta tag i era liv! Gillar man storslagna låtar med fantastiska texter, som sjungs med en intensiv och originell röst så kommer man falla till golvet direkt. Glöm då inte att lyssna på Cripple and the Starfish.

Som ett sista exempel tänkte jag ta Say Hi, a.k.a. Say Hi to Your Mom. Istället för att ge er mina expertkommentarer så tänkte jag länka till deras hemsida, där man kan ladda ner några låtar från varje av deras skivor. Klicka bara här. (Hoppas det där funkar, skulle mest testa att länka på det sättet)

Som en avslutning kommer här länken till hemsidan jag skrivit om. Bara för att jag är så snäll.

http://www.spinner.com/category/mp3-of-the-day/

Jag vill bara börja med att säga förlåt. Förlåt för att jag inte tar min roll som bloggare på så stor allvar som jag borde, och alltså skrivit om det här så fort jag kom hem från jobbet då denna stora händelse ägde rum. Nej, det är ju mer än en vecka sen nu! Pinsamt. Men i alla fall. Som ytterligare en i mängden av tonårstjejer med blogg, måste (måste!) jag ju skriva om det här: Jag har sålt godis till en kändis!

Men mitt blogginlägg kommer nog skilja sig från andra tonårstjejers, det hoppas jag. För det första så kan jag skriva hela meningar, och hela ord. Och så kommer mitt möte med denna kändis beskrivas med lite mer… ja… hm(på tal om att använda hela meningar)… nu kom jag inte på något bra ord. Men ni kanske märker vad jag menar? Annars får ni försöka leva ändå.

När jag stod själv på Grab and Fly på Arlanda, precis vid Gate 12, där de sista passagerarna till Amsterdam höll på att boarda, så kom det fram en stressad blondin till mig. Hon pratade i stort sett konstant, och verkade ändå som en glad person (om än något virrig). Det var först när hon i sitt babbel själv lyckades få in att hon hade varit med i Kändisdjungeln (ett program som gick på TV4, där B- och C-kändisar fick göra en massa äckliga saker och bo i en djungel. Tummen upp för förnedrings-TV!), som jag kände igen henne.
Jag tror att det roligaste var när hon stod och letade i sin plånbok, och jag tyckte hon sa något om att hon inte hittade sitt Amex-kort. Snäll och rar som jag är frågade jag givetvis vad hon letade efter, och upplyste henne sedan om att hon precis hade gett det till mig, och att det låg ungefär en decimeter framför henne.

Nu undrar ni kanske (förmodligen inte) vem denna kändis kan ha varit? Det gjorde jag med. För trots att jag kände igen henne, så fanns det ju inte en chans i världen att jag skulle kunna komma ihåg namnet på människan. Men jag säger bara ett ord: Google! Nu vet jag att det var Catarina Hurtig. Vem det är? Vem bryr sig, egentligen?

Nästan ett helt år har gått sen förra året, och gång efter gång inser jag hur musiken tar över större och större delar av mitt liv. Det som gör mig riktigt lycklig nu för tiden är oftast att gå på konsert, att upptäcka ett nytt band eller bara bränna ut en skiva med väl utvalda låtar som jag kan lyssna på när jag diskar. Så nu i december (och förmodligen en bit in i januari) tänkte jag plåga mina få stackars läsare med en Top 10-lista med upptäckter jag gjort i musikens värld det senaste året. Även en Top 5-lista med upplevelser är påtänkt, men vi får se med den saken.

Just nu läser jag en bok av Nick Hornby, The Complete Polysyllabic Spree, där han för varje månad har skrivit om månadens läsning. Det låter förmodligen som att det här inte har någonting som helst att göra med temat för det här blogginlägget, om det inte vore för det jag läste just igårkväll: ”Five or six years ago, a friend in Philly introduced me to a local band called Marah. Their first album had just come out, on an indie label, and it sounded great to me, like the Pogues reimagined by the E Street Band, full of fire and tunes and soul and banjos. There was a buzz about it, and they got picked up by Steve Earle’s label, E-Squared; their next album got noticed by Greil Marcus and Stephen King (who proudly wore a Marah T-shirt in a photoshoot) and Springsteen himself, and it looked like they were off and away.”
Eftersom jag redan tidigare plockat ihop den här listan, och visste precis att det var om Marah jag skulle skriva idag, kunde jag inget annat än att somna med ett leende på läpparna.

Jag har (tyvärr) bara lyssnat på deras andra album, Kids In Philly, och om jag ska vara helt ärlig så tog det ett tag innan jag fastnade för dem. De var ett av alla de band som min pappa tipsade mig om, och vars album jag la in i min dator med tanken att ”jag lyssnar på det sen”. Men så slutade skolan och jag gick arbetslös ett tag, och nästan all av den tid jag hade i överflöd gick åt att lyssna mer på dessa band. Vilket självklart ledde till en vinst för Marah.

Att beskriva hur ett band låter, eller att överhuvudtaget försöka mig på att ange vilken genre de tillhör, är näst intill omöjligt för mig. Det enklaste är att låta folket lyssna själva, så jag länkar till två av deras låtar;

Round Eye Blues
http://www.youtube.com/watch?v=eFoLr6ffFCw

och
Point Breeze
http://www.youtube.com/watch?v=rABq1DptbPk

Lite småpissig kvalitet, men det får funka. För övrigt, om någon vet hur man kan få in videon direkt i bloggen så får du/ni gärna upplysa mig om hur detta går till.

Fortfarande nyförälskad i myspace (långt efter att det blev "ute"), skaffade jag mig ett eget konto på sagda hemsida. Lite halvhjärtat skickade jag vänförfrågan till de som datorn påstod ha ett konto, utan att egentligen förvänta mig att någon av dem var speciellt aktiva längre.

Men av någon anledning har jag nu, bara några veckor senare, flera vänner. Ingen av dem känner jag irl (förkortning för "in real life", som betyder "i riktigt liv" direktöversatt från engelska). Till och med när jag sitter här just nu, lyssnandes på min myspace-vän Loni Savero, dyker det upp mail med vänförfrågningar i min inkorg.

De som skickar vänförfrågan till mig, och alla andra, kan delas upp i två grupper:

1. Artister, antingen halvstora eller totalt okända, som gör detta för att få fler personer att lyssna på deras musik. Rätt smart, och jag kan inte säga att jag har nåt emot det. En del av dem (som Loni Savero, som jag nämnde tidigare) är riktigt bra, och om det inte vore för att de så personligt valde ut just mig som sin nära vän, så skulle jag ju aldrig upptäcka dem. En del är visserligen skit, och även om jag låter de flesta vara min vän (jag är ju en sån generös människa) så släpper jag inte in det värsta skräpet (=hiphop).

2. Privatpersoner, alltid killar. Utan undantag. Att jag låter vissa av dem vara vän med mig är av rent underhållningssyfte. Får jag en vänförfrågan med kommentaren "hi. how are you? can i be your friend? anything for a friendship", som dessutom följs av ett mail med texten "hi. how are you? you are very beauteful. you are so beauteful that i cant say something. i want to be your friend. may i?", så kan jag ju inte låta bli. Mitt svar lyder som följer: "Hi, i'm fine, and thanks :) Sure, i'll be your friend, you sounded quite desperate so how can i say no? So... how are you, and who are you?" Om de inte förstår att jag driver med dem kan jag kanske bli tvungen att ta bort dem, men det kan jag leva med.


Men musiken förblir det viktigaste, och förmodligen kommer jag inte acceptera några fler desperata tonårspojkar som vänner, inte ens på den världsvida vebben.

De senaste veckorna har jag spenderat mycket tid (vissa kanske skulle säga lite för mycket tid, men jag kan inte riktigt hålla med) på myspace. Hur jag hamnade där från början kommer jag inte ihåg (minnet är bra, men kort. I mitt fall näst intill obefintligt), men nu är jag som sagt där. Ja, även precis just nu.

Den grupp som jag plockar fram där varje gång jag, åter igen, sätter mig framför datorn med myspace som mål, är The Duckworth Lewis Method. Av en slump, nej, en lycklig slump, snubblade jag över en låt av dem, Meeting Mr. Miandad, och beslöt mig för att ta reda på mer om detta nya, spännande band.

Redan bara några dagar efter känner jag att det var en av mina bästa idéer (inte för att det brukar välla vishet ut ur mig, men ändå), för det är något extra med Duckworth Lewis Method. Inte nog med att musiken är precis av den form den bör vara för att jag ska fastna direkt (glad indie-pop, med något udda, helst i texten), och att videon till Meeting Mr. Miandad är rolig (på ett ganska sjukt sätt), utan de har ett väldigt udda tema.

För de som är insatta i den världen (vilket jag skulle gissa är ytterst få av de, redan få, som läser min blogg) är det kanske inte så svårt att lista ut, då det avslöjas i deras namn.

Ja, du har gissat rätt, det är – naturligtvis – cricket.


http://www.youtube.com/watch?v=t3JA-417V_M

Det har ju alltid varit roligt att på biologilabbarna få skära i djur. Men det var något ännu bättre som var anledningen till att jag med ett löjligt fånleende vandrade hemåt genom mörkret. För platsen jag lämnat var Gustavianum, och den utlovade hjärndissektionen.

Lite av en besvikelse var det kanske att det faktiskt aldrig skars något, men det var det enda negativa jag kan komma på. För direkt när man såg metallhinken på sidan av borden fick man som en varm känsla i magen, en känsla som ytterligare förstärktes varje gång en ny hjärna, eller del av en hjärna, plockades upp ur den. Helt fascinerad av att jag faktiskt hade, inte bara en, utan ja, kanske tre-fyra hjärnor (det är svårt att avgöra när bara en av dem är i en del) bara någon meter framför mig hade jag kanske lite svårt att fokusera på det som sades. Men det är smällar man får ta.

På tal om att ta… När föreläsningen var över kom det som jag stått och hoppats på. Nu skulle de som ville få ta på hjärnorna, hålla i dem, känna på dem. Med handskar på, självklart, och vi blev även tillsagda att vi inte fick skära i dem eller stoppa något i fickan. Det var svårt att låta bli. Men handskarna togs snabbt på (ni kan kanske gissa vem som var bland de första på plats), och inom en kort stund stod jag med en hjärna i händerna. En riktig, livs levande hjärna. Eller, nja, jag kanske överdrev lite med livs levande, men en människohjärna var det. Så nu kan jag dö lycklig. Sen.