Lemoncurry?

På Textkommunikationen hade vi för några veckor sedan som uppgift att skriva en rapport från en plats. Med min högutvecklade hjärna kom jag på den smarta idén att vara ute på cykelparkeringen. Denna dagen låg temperaturen under noll. Det här blev min rapport:

Redan under den korta vägen från skolingången bort till cykelparkeringen har mina händer förfrusit. Känslan i fingrarna liknar känslan av att någon trycker ihop två isblock, med mina händer mellan. En svag vind kyler ner luften omkring mig ytterligare, och den väljer även att gång på gång lägga min lugg i ansiktet på mig, som bara för att retas.

Det enda ljud som utmärker sig är bilar som kör på Östersjövägen, på väg till jobbet eller kanske på väg hem. En fågel kvittrar ensamt en stund, men den tystnar snart igen och flyger troligtvis iväg. En känsla av lugnet före stormen ligger i luften, tillsammans med ett kyligt och nästan vitt ljus.

Ungefär 20 minuter hinner gå innan en blågul moped glider in och parkerar längs den mellersta raden av cyklar i olika färger. Killen, som nu har tagit av sig sin hjälm, kollar misstänksamt på mig. Han ser inte ut att vara helt bekväm i att någon står och tittar på honom, och samtidigt gör anteckningar. Det märks tydligt att han skyndar sig bort extra snabbt.

Några få elever följer denna första, men den där rushen jag väntat på vill inte riktigt infinna sig. När jag stått ytterligare en lång stund utan att se en enda människa, blåser vinden till och får en svart cykel precis bredvid mig att svaja en kort stund. Det är då jag inser vilken hopplöst meningslös plats jag valt att rapportera från.

Tiden börjar närma sig lektionsstart, något som märks då de få som nu anländer har betydligt högre hastighet än de som kommit tidigare. Andfått hälsar en tjej på två vänner som är på väg hem, innan hon så snabbt hon kan trippar på sina höga klackar bort mot skolan. Bara någon minut senare blåser det till och en kille i skinnjacka och rödsvart mössa flyger förbi. Han hoppar av cykeln samtidigt som han i samma rörelse låser den, och halvspringer mot skolan.

Ytterligare en period av tystnad, bortsett från bilarnas dundrande i bakgrunden. Solen har vågat sig fram, kylan är inte längre lika intensiv. Men jag tycks ändå vara tvungen att stå ut med de osynliga isblocken runt mina händer. Känslan av lugnet före stormen är utbytt mot en känsla av att den där stormen inte var mycket mer än en vindpust. Men innan jag ger upp min kamp mot kölden, parkerar en tjej sin cykel i stället. Som trots mot kylan har hon en kort röd kjol på sig, och även om hon också har strumpbyxor och höga stövlar på sig så kan jag inte låta bli att tänka att hon måste vara galen. I sin cykelkorg har hon en stor träningsväska, som hon tar upp och irriterat slänger på marken, för att sedan börja stirra på mig. Framför allt är det kameran runt min hals och blocket i min hand som hon inte kan slita ögonen ifrån. Efter en stund av blickar mot mig som nästan gör mig orolig för att hon ska attackera, går hon snabbt iväg, med klackarna släpandes mot marken.