Vardagsobservation: Skitprogram
En liten vardagsobservation angående skitprogram:
Jag hade nämligen med stor möda förflyttat mig från datorn, ner till TV:n, med avsikt att avnjuta ett avsnitt av ett sunt och hälsosamt program som berikar mitt liv och min sociala kunskap. För varje vardag kl.22.00 visar MTV South Park, en gåva till mänskligheten. Men mitt liv, mina drömmar och min själ krossades brutalt i bitar då jag insåg den bittra sanningen. Just den här kvällen visade de istället sista avsnittet av A shot at love, ett program jag måste erkänna att jag inte har så mycket till övers för. Därav benämningen skitprogram.
Att jag satt kvar och faktiskt tittade på det (väl medveten om de mentala riskerna), beror på att jag i mitt naiva hjärta fortfarande trodde på en räddning, d.v.s. att de skulle visa South Park efteråt.
Jag hade fel.
Och nu är jag sur...
Jag hade nämligen med stor möda förflyttat mig från datorn, ner till TV:n, med avsikt att avnjuta ett avsnitt av ett sunt och hälsosamt program som berikar mitt liv och min sociala kunskap. För varje vardag kl.22.00 visar MTV South Park, en gåva till mänskligheten. Men mitt liv, mina drömmar och min själ krossades brutalt i bitar då jag insåg den bittra sanningen. Just den här kvällen visade de istället sista avsnittet av A shot at love, ett program jag måste erkänna att jag inte har så mycket till övers för. Därav benämningen skitprogram.
Att jag satt kvar och faktiskt tittade på det (väl medveten om de mentala riskerna), beror på att jag i mitt naiva hjärta fortfarande trodde på en räddning, d.v.s. att de skulle visa South Park efteråt.
Jag hade fel.
Och nu är jag sur...
Minifestival i Linköping
I helgen åkte jag med föräldrarna (eller var det de som åkte med mig?) till Linköping för att gå på konserter, eller den lilla minifestivalen med Winnerbäck i spetsen, som åkt runt i landet nu i sommar. För våran del var inte Winnerbäck den största attraktionen, honom har vi ju sett förut. Många gånger.
Det var två scener. En rätt liten, och en ännu mindre. Det första numret var Cissi & Nour, och någon Maud.
Min inställning till dem innan vi åkte dit (innan jag egentligen visste hur de är) var att "det här kommer nog vara piss, men kanske något småkul kan de nog lyckas trycka fram". Jag tror aldrig att jag har blivit så negativt överraskad av något jag haft så låga förväntningar om. Låt oss lämna det vid det.
Nästa nummer var dock en klar förbättring (och hur kunde det inte vara det?). För snart så stod Emil Jensen på scenen.
En blandning av finurliga låtar och tänkvärda tankar, och man ler med hela kroppen.
När vi kom hem hade jag i min väska en en tröja, en väska och en signerad skiva á la Emil Jensen. Nu ska jag nog klara mig ett tag.
Men låt oss inte glömma resten av kvällens utbud. På den lilla scenen (alltså den som var lite större än den ännu mindre scenen, men ändå rätt liten) spelade sedan Sofia Karlsson. Det var något nytt för mig, men jag gillade hennes personliga folkmusik, och om jag någonsin tar tag i saken kanske jag kommer lyssna mer på henne.
Tillbaka till den ännu mindre scenen, där Miss Li med hennes överenergiska band tog över. Och de tog verkligen över scenen. Hela. Och de gjorde det med en stor glädje. Och jag lyssnade med en lika stor glädje, dock lite besviken över att inte duetten Bring it back spelades.
När klockan slog nio gick turen till Lars Winnerbäck. Och ingen blev besviken. Inte ens jag som stod långt bak och bakom en idiot som tyckte det var en bra idé att stå på en stol. Tack...
Jag är i stort sett uppväxt på Winnerbäcks musik, jag har alla hans skivor, jag kan hans låtar. Och jag gillar dem.
Men så är det samma problem med så många andra artister som blir äldre. Det känns som att han har blivit gnälligare. Jag tycker visserligen om hans nyaste skivor, och tycker det är en kul idé att han har låtit sig inspireras av irländsk folkmusik. Men ändå tycks hans melodier bli mer och mer lika varandra, och texterna verkar ha gått ner sig i någon slags halvdramatisk tonårsmelankoli (trots att han för länge sedan lämnat tonåren). Visst, kanske är hans gamla texter också lite gnälliga, men ändå med en viss glimt i ögat.
Vart tog den glimten vägen?
Men konserten var bra, även om jag saknade fler av hans gamla låtar. De där jag växte upp med...
Det var två scener. En rätt liten, och en ännu mindre. Det första numret var Cissi & Nour, och någon Maud.
Min inställning till dem innan vi åkte dit (innan jag egentligen visste hur de är) var att "det här kommer nog vara piss, men kanske något småkul kan de nog lyckas trycka fram". Jag tror aldrig att jag har blivit så negativt överraskad av något jag haft så låga förväntningar om. Låt oss lämna det vid det.
Nästa nummer var dock en klar förbättring (och hur kunde det inte vara det?). För snart så stod Emil Jensen på scenen.
En blandning av finurliga låtar och tänkvärda tankar, och man ler med hela kroppen.
När vi kom hem hade jag i min väska en en tröja, en väska och en signerad skiva á la Emil Jensen. Nu ska jag nog klara mig ett tag.
Men låt oss inte glömma resten av kvällens utbud. På den lilla scenen (alltså den som var lite större än den ännu mindre scenen, men ändå rätt liten) spelade sedan Sofia Karlsson. Det var något nytt för mig, men jag gillade hennes personliga folkmusik, och om jag någonsin tar tag i saken kanske jag kommer lyssna mer på henne.
Tillbaka till den ännu mindre scenen, där Miss Li med hennes överenergiska band tog över. Och de tog verkligen över scenen. Hela. Och de gjorde det med en stor glädje. Och jag lyssnade med en lika stor glädje, dock lite besviken över att inte duetten Bring it back spelades.
När klockan slog nio gick turen till Lars Winnerbäck. Och ingen blev besviken. Inte ens jag som stod långt bak och bakom en idiot som tyckte det var en bra idé att stå på en stol. Tack...
Jag är i stort sett uppväxt på Winnerbäcks musik, jag har alla hans skivor, jag kan hans låtar. Och jag gillar dem.
Men så är det samma problem med så många andra artister som blir äldre. Det känns som att han har blivit gnälligare. Jag tycker visserligen om hans nyaste skivor, och tycker det är en kul idé att han har låtit sig inspireras av irländsk folkmusik. Men ändå tycks hans melodier bli mer och mer lika varandra, och texterna verkar ha gått ner sig i någon slags halvdramatisk tonårsmelankoli (trots att han för länge sedan lämnat tonåren). Visst, kanske är hans gamla texter också lite gnälliga, men ändå med en viss glimt i ögat.
Vart tog den glimten vägen?
Men konserten var bra, även om jag saknade fler av hans gamla låtar. De där jag växte upp med...
High Drama
OS lider mot sitt slut, men en viktig match var fortfarande kvar att spelas. Idag avgjordes den, finalen mellan det rutinerade Ungern, med sina åtta tidigare OS-guld, mot uppkomlingarna USA, som aldrig vunnit ett OS-guld i denna sport. Idag avgjordes herrarnas vattenpolo.
Båda lagen öppnade starkt, och redan under första perioden hade de gjort sammanlagt 10 mål, lika många som hade gjorts under hela bronsmatchen. Men kanske tog USA ut sig lite för mycket i början, vilket började märkas i tredje perioden. Och i fjärde och sista avgjorde Ungerna snabbt, och matchen slutade 14-10 till de regerande mästarna Ungern.
Matchen var jämn och spännande, även om den inte kan mäta sig mot den klassiska matchen -56, då Ungern mötte Sovjetunionen. Men detta blev Ungerns nionde OS-guld, och deras tredje raka, vilket endast Storbrittanien lyckats med tidigare.
Men USA är ändå värt en eloge för sin insats, de kämpade tappert och med den utveckling de haft de senaste åren kan vi nog vänta oss en ny spännande final för deras del i OS om fyra år.
Båda lagen öppnade starkt, och redan under första perioden hade de gjort sammanlagt 10 mål, lika många som hade gjorts under hela bronsmatchen. Men kanske tog USA ut sig lite för mycket i början, vilket började märkas i tredje perioden. Och i fjärde och sista avgjorde Ungerna snabbt, och matchen slutade 14-10 till de regerande mästarna Ungern.
Matchen var jämn och spännande, även om den inte kan mäta sig mot den klassiska matchen -56, då Ungern mötte Sovjetunionen. Men detta blev Ungerns nionde OS-guld, och deras tredje raka, vilket endast Storbrittanien lyckats med tidigare.
Men USA är ändå värt en eloge för sin insats, de kämpade tappert och med den utveckling de haft de senaste åren kan vi nog vänta oss en ny spännande final för deras del i OS om fyra år.
På Festival
För lite mer än en vecka sen kom jag hem från Göteborg. I ett för tidigt höstväder rullade bilen in i hemstaden igen, medan jag själv kände blandningen av en kvarhängande lycka, och mina tonårsmelankolier som jag envist kopplar samman med staden. Och en småirriterande huvudvärk.
Göteborg var sommarens höjdpunkt. Göteborg med Hanna och Way Out West. En svårslagen kombination.
Way Out West betyder musik. Bra musik. Bra musik live.
Och vilken annan festival blandar så brett med stilar? Vilken annan festival har både indiepop och afrikansk folkmusik? Både gammal hederlig rock och isländsk övermelodisk-svävar-uppe-i-skyarna-på-ett-litet-moln-musik? Även inslag av hip hop, men det får man väl förlåta dem för. Det gav oss ju trots allt matpauser.
Jag tänker inte skriva något om vad jag tyckte om varje konsert. Den största och viktigaste anledningen är att jag inte orkar. Eller anser mig ha tid. Men ni ska veta att jag aldrig kommer att ändra min åsikt om att Franz Ferdinand är ett av de bästa banden någonsin.
Så här på slutet av min korta festivalredovisning tycker jag att det passar sig med ett litet tack till mitt sällskap. För det behövs en Hanna för en lyckad festival. Det behövs en glad vegiterian med lika mordisk humor som en själv, ett göteborgskt Håkan-fan att sjunga Ramlar med på vägen hem från klubben, en guide som bara visar Göteborg om natten, och en tävlingsmänniska att förlora strul-tävlingar mot. Att hon dessutom har bra musiksmak lägger sig som en stadig grund under hennes andra bra egenskaper.
Jag kommer tillbaka nästa år
Göteborg var sommarens höjdpunkt. Göteborg med Hanna och Way Out West. En svårslagen kombination.
Way Out West betyder musik. Bra musik. Bra musik live.
Och vilken annan festival blandar så brett med stilar? Vilken annan festival har både indiepop och afrikansk folkmusik? Både gammal hederlig rock och isländsk övermelodisk-svävar-uppe-i-skyarna-på-ett-litet-moln-musik? Även inslag av hip hop, men det får man väl förlåta dem för. Det gav oss ju trots allt matpauser.
Jag tänker inte skriva något om vad jag tyckte om varje konsert. Den största och viktigaste anledningen är att jag inte orkar. Eller anser mig ha tid. Men ni ska veta att jag aldrig kommer att ändra min åsikt om att Franz Ferdinand är ett av de bästa banden någonsin.
Så här på slutet av min korta festivalredovisning tycker jag att det passar sig med ett litet tack till mitt sällskap. För det behövs en Hanna för en lyckad festival. Det behövs en glad vegiterian med lika mordisk humor som en själv, ett göteborgskt Håkan-fan att sjunga Ramlar med på vägen hem från klubben, en guide som bara visar Göteborg om natten, och en tävlingsmänniska att förlora strul-tävlingar mot. Att hon dessutom har bra musiksmak lägger sig som en stadig grund under hennes andra bra egenskaper.
Jag kommer tillbaka nästa år
