Lemoncurry?

Nästan ett helt år har gått sen förra året, och gång efter gång inser jag hur musiken tar över större och större delar av mitt liv. Det som gör mig riktigt lycklig nu för tiden är oftast att gå på konsert, att upptäcka ett nytt band eller bara bränna ut en skiva med väl utvalda låtar som jag kan lyssna på när jag diskar. Så nu i december (och förmodligen en bit in i januari) tänkte jag plåga mina få stackars läsare med en Top 10-lista med upptäckter jag gjort i musikens värld det senaste året. Även en Top 5-lista med upplevelser är påtänkt, men vi får se med den saken.

Just nu läser jag en bok av Nick Hornby, The Complete Polysyllabic Spree, där han för varje månad har skrivit om månadens läsning. Det låter förmodligen som att det här inte har någonting som helst att göra med temat för det här blogginlägget, om det inte vore för det jag läste just igårkväll: ”Five or six years ago, a friend in Philly introduced me to a local band called Marah. Their first album had just come out, on an indie label, and it sounded great to me, like the Pogues reimagined by the E Street Band, full of fire and tunes and soul and banjos. There was a buzz about it, and they got picked up by Steve Earle’s label, E-Squared; their next album got noticed by Greil Marcus and Stephen King (who proudly wore a Marah T-shirt in a photoshoot) and Springsteen himself, and it looked like they were off and away.”
Eftersom jag redan tidigare plockat ihop den här listan, och visste precis att det var om Marah jag skulle skriva idag, kunde jag inget annat än att somna med ett leende på läpparna.

Jag har (tyvärr) bara lyssnat på deras andra album, Kids In Philly, och om jag ska vara helt ärlig så tog det ett tag innan jag fastnade för dem. De var ett av alla de band som min pappa tipsade mig om, och vars album jag la in i min dator med tanken att ”jag lyssnar på det sen”. Men så slutade skolan och jag gick arbetslös ett tag, och nästan all av den tid jag hade i överflöd gick åt att lyssna mer på dessa band. Vilket självklart ledde till en vinst för Marah.

Att beskriva hur ett band låter, eller att överhuvudtaget försöka mig på att ange vilken genre de tillhör, är näst intill omöjligt för mig. Det enklaste är att låta folket lyssna själva, så jag länkar till två av deras låtar;

Round Eye Blues
http://www.youtube.com/watch?v=eFoLr6ffFCw

och
Point Breeze
http://www.youtube.com/watch?v=rABq1DptbPk

Lite småpissig kvalitet, men det får funka. För övrigt, om någon vet hur man kan få in videon direkt i bloggen så får du/ni gärna upplysa mig om hur detta går till.