Att störa sig
Jag stör mig på människor. Lite för mycket, och det vet jag. Det som får mig mest att bara vilja kasta stenar på personerna i fråga och skrika åt dem, vänligt men bestämt, att dra åt... ja... ni vet vart... det är när de gnäller. Det kan vara när de har för mycket att göra, att någonting gått fel eller att de känner sig ensamma, nästan vad som helst.
Varför irriterar jag mig då? Varför bryr jag mig ens? Jo, oftast är det för att det påminner mig om att det är precis så jag känner mig ibland, och då förstör deras gnäll mina bra dagar. Mer än en gång har jag varit på bästa möjliga humör, för att sedan få den där känslan av att bara vilja ge upp och skita i allt. Eller, ja, skada någon sådär litegrann så de fattar att man tar illa upp av det. Men det gör jag självklart inte...
Eller gör jag? Jag har blivit lite bättre på att säga ifrån, något som vissa har fått ta lite mer än andra. Men jag tänker inte säga förlåt för det, och jag kan säga direkt att om någon tänker säga förlåt till mig så kommer det där irritations-syndromet att dyka upp hos mig igen. För jag irriterar mig som sagt lite för mycket på folk.
Men i och med att jag faktiskt säger till att jag stör mig, så har det blivit lättare att stå ut med folk. Det, och det faktum att jag gjort voodoo-dockor av vissa personer, och att jag varje kväll innan jag ska sova sticker in en ny nål i varje.
Hur kommer det sig att jag skriver detta just nu? För vissa saker har ju funnits på msn, på bilddagboken och på bloggar hur länge som helst, och jag har ju irriterat mig på det från första gången det dök upp.
Det beror på en sak jag insåg för någon dag sedan.
För nu när skolan håller på att ta slut inser jag hur mycket det har styrt mitt liv, speciellt under de senaste åren. Jag har upptäckt att jag nästan helt slutat med vissa saker för att jag inte känt att jag har haft tid, medan jag utvecklat andra (mindre normala) egenskaper. Jag har under det senaste året nästan inte hunnit skriva någonting utöver något blogginlägg då och då, kompisar har för många gånger hamnat i andra hand och helger har blivit en tid för plugg. Samtidigt som jag fått rätt jobbiga tvångstankar gällande min väckarklocka.
Det enda bra med denna insikt är att jag faktiskt känner hur det nu äntligen börjar ändra sig, nu är betygen är satta och studenten är om ungefär en vecka. Jag känner nu att jag till slut kan slappna av helt och hållet.
Så nu ska jag sova fram till studenten. Vi ses då =)
