Lemoncurry?

Det har ju alltid varit roligt att på biologilabbarna få skära i djur. Men det var något ännu bättre som var anledningen till att jag med ett löjligt fånleende vandrade hemåt genom mörkret. För platsen jag lämnat var Gustavianum, och den utlovade hjärndissektionen.

Lite av en besvikelse var det kanske att det faktiskt aldrig skars något, men det var det enda negativa jag kan komma på. För direkt när man såg metallhinken på sidan av borden fick man som en varm känsla i magen, en känsla som ytterligare förstärktes varje gång en ny hjärna, eller del av en hjärna, plockades upp ur den. Helt fascinerad av att jag faktiskt hade, inte bara en, utan ja, kanske tre-fyra hjärnor (det är svårt att avgöra när bara en av dem är i en del) bara någon meter framför mig hade jag kanske lite svårt att fokusera på det som sades. Men det är smällar man får ta.

På tal om att ta… När föreläsningen var över kom det som jag stått och hoppats på. Nu skulle de som ville få ta på hjärnorna, hålla i dem, känna på dem. Med handskar på, självklart, och vi blev även tillsagda att vi inte fick skära i dem eller stoppa något i fickan. Det var svårt att låta bli. Men handskarna togs snabbt på (ni kan kanske gissa vem som var bland de första på plats), och inom en kort stund stod jag med en hjärna i händerna. En riktig, livs levande hjärna. Eller, nja, jag kanske överdrev lite med livs levande, men en människohjärna var det. Så nu kan jag dö lycklig. Sen.