Kalas, precis som när man var liten

Jag tror det var på lågstadiet när mamma fick mig att bjuda en flicka i klassen som jag inte tyckte så mycket om till mitt födelsedagskalas. Alla andra flickor i klassen, i samma ålder som mig (det var blandade årskurser i samma klass på lågstadiet) skulle ju få en inbjudan, om jag inte minns helt fel. Jag ville inte, men argumentet ”hur skulle du själv känna om det var du som inte blev bjuden?” gick inte att säga emot. Så hon fick en inbjudan.

 

Jag har fått för mig att inte att hon kom, men jag är glad nu i efterhand, då jag slipper ha dåligt samvete. För bara några år senare, på mellanstadiet, fick jag veta precis hur det känns att vara den som inte får någon inbjudan. En tjej (märk hur jag har gått över från flicka till tjej, det var ungefär i den här åldern som mina klasskamrater trodde att den övergången skulle göras) skulle ha fest (inte kalas, kalas är för småbarn, för flickor) och tog med inbjudningarna till skolan för att dela ut dem. Till alla. Alla, utom mig och en tjej till. Vilket vår lärare upptäckte, och med skam överräcktes en inbjudan till oss. Jag tog inte emot den, och gick självklart inte. Jag hoppas att anledningen till att den förstnämnda flickan inte kom till mitt kalas inte var samma som jag hade att inte gå på den här festen. Men förmodligen. Tyvärr.

 

Så växte vi alla upp. Blev äldre, och mognare. Bjöd alla, inte för att vi kände oss tvungna, utan för att vi ville. För visst går det till så nu?

 

Jag har inte haft mitt 20-årskalas än, för köket i föräldrahemmet är under renovering, och jag är inte så naiv att jag tror att alla mina vänner kommer ta sig till Uppsala. Men jag vet, att när jag sätter mig ner för att skriva på en fyndig inbjudan fylld med högtravande ord, så kommer jag även börja fundera på vilka som ska bjudas. För om jag bjuder henne, då måste jag även bjuda henne, annars kommer det bli drama. Om jag bjuder honom, kommer han då ta med sig sin flickvän, som jag vet kommer sitta i ett hörn med sin mobil hela kvällen? Och om jag inte bjuder henne, kommer jag då få läsa felstavade tonårsdeppiga statusuppdateringar på Facebook dagen efter?

 

Det är skönt att vara vuxen…


Kommentarer
Postat av: Ghazaleh

Bjud den som gör dig lycklig. Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleh Ghazaleeeeeeeeeeh biiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip

2010-03-22 @ 18:28:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0