Lemoncurry?

OS lider mot sitt slut, men en viktig match var fortfarande kvar att spelas. Idag avgjordes den, finalen mellan det rutinerade Ungern, med sina åtta tidigare OS-guld, mot uppkomlingarna USA, som aldrig vunnit ett OS-guld i denna sport. Idag avgjordes herrarnas vattenpolo.

Båda lagen öppnade starkt, och redan under första perioden hade de gjort sammanlagt 10 mål, lika många som hade gjorts under hela bronsmatchen. Men kanske tog USA ut sig lite för mycket i början, vilket började märkas i tredje perioden. Och i fjärde och sista avgjorde Ungerna snabbt, och matchen slutade 14-10 till de regerande mästarna Ungern.

Matchen var jämn och spännande, även om den inte kan mäta sig mot den klassiska matchen -56, då Ungern mötte Sovjetunionen. Men detta blev Ungerns nionde OS-guld, och deras tredje raka, vilket endast Storbrittanien lyckats med tidigare.

Men USA är ändå värt en eloge för sin insats, de kämpade tappert och med den utveckling de haft de senaste åren kan vi nog vänta oss en ny spännande final för deras del i OS om fyra år.

För lite mer än en vecka sen kom jag hem från Göteborg. I ett för tidigt höstväder rullade bilen in i hemstaden igen, medan jag själv kände blandningen av en kvarhängande lycka, och mina tonårsmelankolier som jag envist kopplar samman med staden. Och en småirriterande huvudvärk.
Göteborg var sommarens höjdpunkt. Göteborg med Hanna och Way Out West. En svårslagen kombination.

Way Out West betyder musik. Bra musik. Bra musik live.
Och vilken annan festival blandar så brett med stilar? Vilken annan festival har både indiepop och afrikansk folkmusik? Både gammal hederlig rock och isländsk övermelodisk-svävar-uppe-i-skyarna-på-ett-litet-moln-musik? Även inslag av hip hop, men det får man väl förlåta dem för. Det gav oss ju trots allt matpauser.

Jag tänker inte skriva något om vad jag tyckte om varje konsert. Den största och viktigaste anledningen är att jag inte orkar. Eller anser mig ha tid. Men ni ska veta att jag aldrig kommer att ändra min åsikt om att Franz Ferdinand är ett av de bästa banden någonsin.

Så här på slutet av min korta festivalredovisning tycker jag att det passar sig med ett litet tack till mitt sällskap. För det behövs en Hanna för en lyckad festival. Det behövs en glad vegiterian med lika mordisk humor som en själv, ett göteborgskt Håkan-fan att sjunga Ramlar med på vägen hem från klubben, en guide som bara visar Göteborg om natten, och en tävlingsmänniska att förlora strul-tävlingar mot. Att hon dessutom har bra musiksmak lägger sig som en stadig grund under hennes andra bra egenskaper.
Jag kommer tillbaka nästa år

Äntligen gick jag mot stationen och mot mina tre dagar av ledighet. Bort från jobbet, bort från stressen, bort från danskar som tror att man förstår vad de säger. Äter godiset jag köpte med personalrabatt.
Tar upp mobilen för att se hur lång tid det är kvar tills bussen går, hittar en post-it-lapp i fickan. Ett meddelande från mig själv.
Jag läser lappen, förundras över min djupsinnighet. Gläds av det budskap jag tolkar utifrån min text. Jag förstår nu vad jag egentligen menade, självklart försökte jag tala om för mig själv att ta det lugnt och njuta av sommaren, innan den är förbi. Ta vara på de stunder jag har och inte stressa mig förbi dem.
De här var de exakta orden på min lapp;

Cola 33 cl 8st.
Cola Zero 5st.
Fanta 3st.
Sprite 3st.
Hwila citr. 1.
Minute Maid gul 2st.

Det är underligt hur hjärnan registrerar saker, hur man kan märka konstiga saker. Som att man höll i exakt samma kniv när en arbetskamrat slutade sitt pass som när hon började det. Eller hur man inser att man haft tröjan bakochfram hela dagen...
Och det är när barn kommer in i receptionen/kiosken med mamma efter sig som säger att de får ta godis för en tia var, då kommer man ihåg hur det var när man själv fick ta godis för en tia när man var på semester. Men nästa insikt skrämmer lite. För nästa perspektiv av den händelsen som väntar är när man själv är mamman som låter barnen få varsin tia att köpa godis för.
Och trots att man ibland irriterar sig på jämngamla som försöker spela vuxna, så kan man då och då känna att det var länge sedan man kunde kalla sig själv för ett barn. Och herregud, om bara några år går man på universitet, och sedan får man ett riktigt jobb och bildar familj. Ändå tycker man att man inte hunnit med någonting hittills. Jag kan ju inte ens komma ihåg Berlinmurens fall...

När vi flyttade hit (-93) fanns det en Ica-affär i närheten. Ica Rätt Livs.
Den affären kom senare att byta namn till Rimi. Mamma fortsatte att kalla den för Rätt Livs.
Efter ytterligare tid bytte den namn till Ica Supermarket. Jag skrattade åt hur de kunde kalla den lilla skokartongen för "Supermarket". Mamma fortsatte att kalla den för Rätt Livs, ibland för Rimi.
För kanske ett år sedan bytte den namn igen, till Ica Nära. Mamma kallade den för Ica Supermarket, och då och då Rätt Livs.
Ganska nyligen gjorde de en utbyggnad, Ica Spel & Fika. Affären fortsatte dock att heta Ica Nära. Mamma hann nu ikapp, och kallade den faktiskt oftast för Ica Nära (men dock med variationer av dess gamla namn).

Nu i veckan hade de den stora nyöppningen efter att ha blivit uppköpta.
Så nu har vi ett Netto här.

Köpte äpplen där häromdagen.
De smakade inte bra.

Det var bättre förr...

Hela världen snurrar i mitt tunga huvud.
Eller snurrar mitt tunga huvud i hela världen?
Jag gömmer mig i stora tröjor,
Gömmer mig för vad?
Världen som snurrar?
Eller hallucinationer som jag ändå inte ser?
Och jag frågar mig själv vad fan jag håller på med.
Inser hur dum jag måste se ut,
Tittar upp på världen igen.
(Världen som snurrar snabbare nu)
Faller, och somnar.

Jag var ledig idag. En hel dag utan jobb, en hel dag utan slit!

Eller hur..

Tänkte passa på att göra saker jag inte har hunnit innan, och som jag inte kommer hinna senare. Och listan blev längre än jag trodde...

* Maila om ledigt från jobbet (anledning: Way Out West med Hanna!!!)
* Kolla mammas mail (se om bekräftelse kommit angående mat på deras vandring i Skottland)
* Kolla upp dagar jag jobbar (skriva upp i almanackan)
* Töma kompost-hinken i komposten (samtidigt försöka att inte spy)
* Töma papperskorgar, ställa ut soptunnan (tömning imorgon)
* Tvätta (bl.a. jobbtröjan)
* Diska (innebär även leta upp disk som bror spridit ut i alla delar av huset)
* Handla (till potatissallad)
* Fixa mat (göra potatissallad)

Hann även med att duscha, äta lunch (vid halv 8-tiden) och prata med syster en stund då hon ringde precis innan jag tänkte att jag skulle äta.

Så nu är jag utvilad och redo för jobbet igen!

...inte...

Det var en spindel på väggen i duschen.


Jag lät den vara där.

Jag är inte affärsman, den saken är klar.
Jag förstår inte hur de tänker, jag förstår mig inte på systemet.
För när jag handlar hittar jag inte.
Saker är inte där de borde vara.


Jag fick ett uppdrag.
Kanske inte ett ärofyllt sådant, men ack så svårt.
För på Kvantum hade de flyttat majonäsen, den stod inte där den brukar stå.
Och min vilsna själ irrade runt, bland senap, kryddor och olivolja. Men majonäsen var försvunnen. Kanske uppslukad av ett svart hål, eller en reva i tiden?

Och jag gav upp. Jag var svag och klarade inte av min uppgift. För länge hade jag irrat i blindo utan att komma närmare mitt mål.
Så jag gick vidare. Försökte att resa mig ur min egen skam, glömma det som varit.
Gick till brödavdelningen istället. Hämtade en baguette.

Men så hände det!
Mitt liv fylldes av ljus och änglakörer.
För när jag gick för att lägga baguetten i kundvagnen så såg jag det jag sökt. Vägen låg rak framför mig, och jag hade hittat majonäsen!


Jag förstår mig inte på systemet.
Jag förstår inte logiken i att ha majonäsen, och dressingar, bakom godiset.
Jag antar att det ligger någon genomtänkt plan bakom det, men...
Jag förstår det inte.

Frihet.

Orden får en annan klang när de är sanna. En ny innebörd.

Slappna av.

Solen lyser på en ny dag. En ny tid. En tid av frihet och lycka.
Äntligen är det här.
Äntligen har vi kommit hit.

Solen lyser på ett sommarlov.


Men så kommer ju sanningen in.
Och förstör.
(Som vanligt)
För solen lyser inte, inte på mig, inte på oss.

Och bakom molnen skrattar den...
Helvete att jag tvunget måste ge solen en sadistisk sida.

Men jag tänker inte låta solen vinna mot mig,
Inte igen,
För lov är faktum
Och jag kommer tillbaka!


(Inlägget skulle kommit 10/6, men jag är för lat)

Någon sitter på tåget och tittar ut genom fönstret, tittar på landskapen som flyger förbi. Har sett det förut.
Någon tänker på allt, allt som syns och hörs tränger in i hjärnan, associeras vidare och blir något helt annat.
Tre och en halv timmas sömn räckte inte.

Och nej, nej, man får inte döda barn. Hur mycket de än låter, skriker, irriterar.
Men om man bara slängde ut dem genom fönstret?
Borde kanske ha sovit mer...

Och kor flyger förbi. Fast inte i luften. Egentligen står de still.
Så jävla skönt om man vore ko, egentligen...

"Question: Could it really be too late?" har fastnat på repeat i huvudet. Och till slut (vilken tid det tar) dyker ett minne upp i huvudet, och slår ut raden. I väskan på sätet bredvid ligger en MP3. En MP3 som plockas upp. Hörlurarna ska trasslas ut. Men tiden räckte inte till.
Nästa stop: Gamleby.
Och nu skulle tåget stanna för att släppa av en hopplös idiot.
Mig.

Jag hade en ros på mitt skrivbord.

Någon rad jag skrev då, om en ros på mitt skrivbord för att påminna mig om någon jag gjort bra...

Men rosor vissnar, de dör.
Bladen faller av, kronan hänger som om den stirrade ner på sina icke existerande fötter.
Den blir torr och skör.

Redan när jag gick ner för att äta frukost på morgonen kände jag att det skulle bli en bra dag. Jag möttes nämligen av far min som sa att han hade satt igång en tvätt.

Jag vet, låter som en konstig sak att bli glad för. Visserligen kan jag väl inte förneka att jag har lite ovanliga egenskaper, men just det här finns det en bra förklaring till. Det ligger nämligen till så att våran tvättmaskin har varit trasig ett tag nu, och jag upptäckte igår att det började bli liiiiite ont om rena underkläder... Men i morse kom de och installerade en ny tvättmaskin.

Det tar inte slut där. Skolan började, och mattelektionen var första stoppet. Genomgång av nationella provet vi gjorde förra veckan, och har man sett: Någon hade räknat till sig ett MVG. (Om ni inte kan lista ut vem måste jag be er att uppsöka hjälp)

Men något mer förgyllde min dag ytterligare. Prisutdelning av skolans poesitävling gick av stapeln i skolbiblioteket. Musik och utdelning av 3:e och 2:a pris, och sen kom det: 1:a priset gick till förra årets vinnare, nämligen undertecknad. Tänkte göra samhället en tjänst och faktiskt lägga ut mitt vinnande bidrag, och så ska jag sluta skriva sen. Jag har en tendens att bli dryg när bra saker händer mig.

Jag förstod aldrig riktigt vad du menade,

Med att det var en skillnad mellan att vara nöjd

Och att stå ut.

Visst kastar de sten på mig,

Men jag har lärt mig att skydda mig nu.

Med avstånd, kyla och hårda sköldar.

Men du verkar tycka

Att attack är det bästa försvaret.

Måste du alltid vara så aggressiv?

Du samlar de stenar som flyger förbi.

Gråa och kalla lägger du dem i dina fickor,

Värmer dem med din varma kropp.

Men samtidigt fryser de mig

Du samlar, och väntar.

Väntar på tillräckligt med ammunition

Till din länge planerade revolution.

Och du märker aldrig hur kylan tar över dig.

Du drömde om att en dag få resa dig upp.

Men kanske avvaktade du för länge,

Vande dig vid verkligheten,

Glömde din revolution.

Jag tror nog du vet vad jag menar,

Med skillnaden mellan att vara nöjd

Och att stå ut.

Något inom mig trycker, drar och slår.
Något inom mig vill flyga iväg.
Flyga bort, iväg, härifrån.
Detta något är jag själv.

Jag går omkring och drömmer, drömmer om att få sätta mig på tåget och bara åka härifrån. Bara för ett tag, även om det bara är en helg, en dag, en kväll. Få komma iväg. Träffa nya människor.
Om och om igen tröttnar jag på allt här. Tröttnar på rutinerna i skolan, tröttnar på tristessen, på vardagen, på att allt är sig likt, varje dag. Och tågen går, utan mig.

Så vad är då problemet? Varför sätter jag mig inte bara på ett tåg och försvinner? Och slutar gnälla.

Jag vill, skulle göra det, om inte vissa faktorer hindrade mig. Brist på pengar, brist på tid och brist på sällskap som har tid och pengar. Och så det avgörande:
Det finns bara ett tåg som går från Västervik. Det längsta man kommer med det tåget är till Linköping. Min födelsestad.

Jag får nog ta bussen istället...

Ibland kan man lista ut redan på morgonen hur resten av dagen kommer att bli. Det här var en sådan dag.

Jag tror nog att alla vet hur det känns att skära sig på ett papper (Aj..). Det vet även jag, men ändå tycks jag envisas med att göra det om och om igen, som om det var nåt nytt jag ville testa. Men idag testade jag något nytt. Jag lyckades med bedriften att (när jag slickade igen ett kuvert) skära mig på läppen. Min första tanke var; AAAAJ!!! Nästa tanke var; Helvete!

Min nästa bedrift under dagen var även det något jag lyckats med mååååånga gånger förut. Jag har nämligen ett litet problem med att komma ihåg att smörja in mina händer, vilket leder till torrhet värre än öken. Vilket ytterligare leder till att huden spricker och blodet sprutar. Jag tror ni kan lista ut vad som hände idag.

När jag senare på dagen kom hem slog jag i huvudet i en taklampa. Inga ytterligare kommentarer...

Att det dessutom förhåller sig så att jag har en smärre förkylning, och därmed snorar över allting som råkar vara i närheten, kan få vissa dramatiska följder. Och ja, de följderna inträffade även ikväll. Så här ligger det till, att om jag snyter mig väldigt ofta (vilket jag gärna gör när jag känner att snoret inte bara hindrar min syreupptagning, utan även klättrar ut för att förmodligen blocka även andras) så kan jag lätt börja blöda näsblod.
Jag gissar att det förmodligen var en rätt fin syn, där jag satt med näsan i vädret, läsandes en av novellerna jag ska ha läst till imorgon och en bit toapapper instoppad i näsan för att stoppa blodflödet.

Men jag förmodar att jag borde gå och kolla om någon spisplatta är varm, så jag kan lägga handen på den...

Våren luktar syrén...

Solen har gått ner nu, kvällen sprider ett varmt mörker utanför mitt fönster. Inte samma mörker som råder under vintertid - det här är vårkvällsmörkret.
Dagarna är ljusare än på länge. Inte bara solen lyser, utan även skogarna. Det ändlösa täcket av blommande vitsippor som verkar finnas där bara för att bekräfta våren och barndomen.

Och våren luktar syrén...

Utomhus har fått en ny innebörd. Utomhus betyder inte längre att pulsa fram genom snöslask, eller halka fram på isen. Nej, nu betyder det istället solsken som värmer både hud och själ. Det betyder gröna träd och gräsmattor, blomstrande ängar.

Det betyder pollenallergi.

Våren luktar syrén.
Nej, för syrénen blommar inte än.
Det är inte våren som luktar syrén.
Nej.

Allerginässpray luktar syrén...

Livet är underligt.
Omöjligt att förstå.
Efter att ha gått i 18 år utan att ha en aning om hur framtiden skulle bli, så kom allt under en vecka. På en vecka hann jag med att skriva bra på Högskoleprovet, jag kom på vad jag vill bli (Biomedicinsk analytiker), jag bestämde mig för att jobba i England innan jag pluggar vidare efter gymnasiet (inte bara drömma, jag SKA göra det), och jag fick ett sommarjobb (Hammarsbadets camping).

Men, jag har börjat tvivla på om jag kommer att få uppleva detta. Någonting talar starkt emot det.
För, då det tog mig en vecka att reda ut mitt kommande liv, så tog det mig bara några minuter att förstå vad det är som kommer att döda mig till slut.
Tillåt mig nu att få försökamåla upp en bild framför era ögon; En scen. På den sitter en orkester (där sitter även jag). En grupp med barn står även de på scenen, ihoptryckta i mitten. En vacker melodi börjar spelas (My heart will go on). Och det är då de börjar sjunga, barnkören.
Där.
Det är det som kommer att döda mig. Omkring 20 mellanstadiebarn som sjunger (sjunger?) falskt och med militäriskt rakta takter.
Tre dagar till... Sammanlagt sju konserter till.
Ett mirakel kommer att krävas för att jag ska överleva.