Uppgång & Fall
Omöjligt att förstå.
Efter att ha gått i 18 år utan att ha en aning om hur framtiden skulle bli, så kom allt under en vecka. På en vecka hann jag med att skriva bra på Högskoleprovet, jag kom på vad jag vill bli (Biomedicinsk analytiker), jag bestämde mig för att jobba i England innan jag pluggar vidare efter gymnasiet (inte bara drömma, jag SKA göra det), och jag fick ett sommarjobb (Hammarsbadets camping).
Men, jag har börjat tvivla på om jag kommer att få uppleva detta. Någonting talar starkt emot det.
För, då det tog mig en vecka att reda ut mitt kommande liv, så tog det mig bara några minuter att förstå vad det är som kommer att döda mig till slut.
Tillåt mig nu att få försökamåla upp en bild framför era ögon; En scen. På den sitter en orkester (där sitter även jag). En grupp med barn står även de på scenen, ihoptryckta i mitten. En vacker melodi börjar spelas (My heart will go on). Och det är då de börjar sjunga, barnkören.
Där.
Det är det som kommer att döda mig. Omkring 20 mellanstadiebarn som sjunger (sjunger?) falskt och med militäriskt rakta takter.
Tre dagar till... Sammanlagt sju konserter till.
Ett mirakel kommer att krävas för att jag ska överleva.
Skönt att komma på så mycket på en vecka, själv så funderar jag mest på ungefär alla de frågorna, vad man ska göra efter gymnasiet, vad man vill göra samt sommarjobb och(!) jag vet faktiskt inte hur mitt liv kommer sluta^^
Så skatta dig lycklig som slipper tänka fullt så mycket som oss vanliga dödliga. För frågan är om du fortfarande kommer räknas som dödlig efter konserterna:P (borde snarare klassas som odödlig)
Slutligen fina små hälsningar från Överum!
// Din något förvirrade klasskamrat E-majl
(PS: Känns fint att skriva någons första kommentar:P)
Ooh, Becka har fallit för grupptrycket och startat blogg! Ser fram emot att läsa den. Apråpå din kommentar till mitt inlägg: klart vi ska gå på krogen!
Vi får väl ta och ses igen. Nu framöver är det ju massa slutprov och natioenlla och skit, men efter det?
