Lemoncurry?

Tillbaka i skolan igen för min del. I två veckor har jag nu läst Fysik B på komvux, och det tog inte lång tid innan jag lyckades med bedriften att bli uttråkad. Det är inte svårt, inte än, bara tråkigt.

Men samtidigt som jag beställde den läroboken så låg ytterligare en bok i min inkorg. Neuroscience: Exploring the brain. Avancerat.
Anledningen till detta är att jag snart kommer börja en kvällskurs på Uppsala universitet. När jag först hittade kursen lät det perfekt. "Hjärnan - funktioner, sjukdomar och mysterier". Sedan jag anmälde mig har jag varit lyrisk. Jag kunde inte tänka mig något roligare. Det har hållit i sig, det är inte det, men en annan känsla har börjat leta sig in i mig. En skräck.
Det började någon gång när jag fick ett brev. En beskrivning av kursen. Det var något där, ett miniprojekt och en rapport. Och ytterligare något om att läsa någon annans rapport och skriva en recension. Någonstans där insåg jag att det kommer vara fler än jag som läser kursen, och att sannoligheten att det är ett gäng tjejer i min ålder är löjligt liten...
Och så kom boken. Neuroscience: Exploring the brain. En över 800 sidor tjock inbunden bok på engelska som, när jag bläddrar i den, påminer mig om nationalencyklopedin.
Men det här ska nog gå bra..

Det är rätt sjukt med tvättstugor egentligen. Hur man helt utan att skämmas tar sin smutstvätt (sina smutsiga underkläder) till ett ställe dit okända människor även de tar sina smutsiga kläder (och underkläder). Och inte försöker man dölja det som man annars så heligt försöker skydda från främmande blickar, nej man tar helt öppet fram dem för att sedan trycka in dem i tvättmaskinen.

Men man måste ju tvätta. Det inser man när man har kommit in på reservtrosorna, de där som skaver in i rumpan så fort man rör på sig. Och högen på golvet har börjat sprida sig ut i andra rum. Ja, då är det dags att lägga allt i en påse, ta med sig tvättmedlet och vandra bortåt dit där smutsigt blir rent. För det finns ju en annan sida av tvättandet, det där rena och fina sidan. Den där stunden när tvättmaskinen är färdig och man kan ta ut det som 40 minuter tidigare var något man borde skämmas för. Nu kan man med stolthet visa omvärldens främlingar något som man ingen annanstans kan visa upp, nämligen sina helt rena och nytvättade kläder. Ja, även underkläder.

Jag har varit nere på stan rätt mycket den senaste tiden, vilket är konstig eftersom jag inte har någon inkomst. Men så har jag inte köpt något det flesta gångerna heller, utan det har oftast handlat om de där tackkorten (som jag nu har).
När jag kom ner till stan för några dagar sen hann jag en kort sekund tänka att, oj, det var värst vad populärt det blivit med dreads den senaste tiden. Tanken följdes av en pinsam tystnad i mitt huvud. Just det. Uppsala reggaefestival. Det kanske är något samband där..

En liknande händelse inträffade på vägen hem en annan dag. När jag gick där så hörde jag plötsligt att någon började spela på en gitarr. Vad trevligt, tänkte jag. Undrar var det är de spelar? Svaret gick upp för mig direkt efter att jag ställt frågan för mig själv. I min iPod. Som jag hade lyssnat på sen jag började gå. Det hade bara börjat en ny låt.

Man skulle ju kunna tro att jag håller på att bli galen såhär i min ensamhet, vilket ju självklart stämmer, men det här är inget nytt. Jag har flera exempel på när jag inte riktigt tänkt helt rätt. Kemilektion, satt jag och skulle rabbla för mig själv "metan, etan...". Jag hade kommit en bit då jag insåg att det jag egentligen rabblade i mitt huvud var "januari, februari, mars...". Två gånger.

För tredje dagen i rad var jag på väg ner till stan. För tredje dagen i rad skulle jag ner till fotoaffären, av samma anledning. Första dagen skulle jag se hur mycket det kostade med studenttackkort. Andra dagen ville deras maskin inte få fram bilden jag skulle ha ur mitt USB-minne. Nu hoppades jag på att det skulle funka. Jag kan tala om redan nu att nej, det gjorde det inte. Imorgon får det bli fjärde gången gillt.
Men något annat upptog mina tankar då jag trampade iväg på min cykel. Ja, förutom musiken som spelades upp för mig från min iPod, med favoritraden ur Lalehs låt Step on me - I wont move an inch. Mama say it's ok to be a bitch. För som ett resultat av anställningsintervjun jag hade igår, drömde jag inatt om att jag hade fått jobbet. En enkel match även för nybörjardrömtydaren att lista ut vilka förhoppningar jag har.

Eftersom jag inte skrivit på ett bra tag tänkte jag att ni kanske undrar vad jag sysslar med om dagarna. Så, here goes:
* Jag nördar arbetsförmedlingens hemsida. Jag söker alla jobb jag kan, i Uppsala främst men även Stockholm och andra städer jag kan ta mig till med buss/tåg.
* Jag prickar av listan på saker som älskade mor tjatar på mig att jag ska göra.
* Jag pratar med lilla mamma då hon ringer på kvällen och pratar en stund, berättar vad jag gjort under dagen och frågar om saker jag undrar.
* Jag tittar på film. En box med Hitchcockfilmer tog slut ganska snabbt...
* Jag är ute och går, med iPoden (känner ju inngen här, och syster är bortrest)
* Jag lagar mat, äter och diskar. Med musik på, såklart.
* Jag kommer då och då på att jag snart ska till Göteborg, och skuttar runt en stund och är allmänt lycklig.

Som ni märker, dagarna är fulla av aktiviteter. Men om någon skulle ringa så svarar jag... ;)