Lemoncurry?

Hösten är här, igen. Den tycks liksom alltid komma tillbaka. Hm.
Det märks på en del av folket, de påverkas av årstidsskiftet. Vissa förundras av färger och ljus, njuter av kvällsmys med te eller helt enkelt bara är. Sedan har vi, precis som alla andra höstar tidigare, uppkomsten av alla hemmapoeter. Alla som förknippar hösten med mörker, löv som vissnar och kallt regn. Orden som används blir lite större, lite mer melankoliska. Det är ord som ensamhet, tomhet och sårbarhet som ekar på var och varannan bilddagbok, i små skrivhäften hemma i tonåringarnas byrålådor och självklart - på bloggar.
Och jag vill inte vara sämre. Tyvärr måste jag erkänna att den här texten skrev jag tidigare under terminen, innan den riktiga hösten slog till. Men om jag kan leva med det, så får även ni försöka göra det.


Dialog: Ensamhet

Kan du hjälpa mig ur min ensamhet?

                      Jag förstår inte vad det är du ber mig om.

                      Du borde ju veta, jag är mer ensam än du.

Ja, du verkar tycka det.

Men det du kallar för självinsikt

Är bara ett utestängande av resten av världen.

                      Varför försöker du såra mig?

                      Har jag inte fått stå ut med tillräckligt mycket gräl?

Gräl?

Är det med dig själv, i din ensamhet?

                      När ska du sluta driva med mig?

När du erkänner att du inte är så ensam som du inbillar dig.

                      Så vad får då dig att säga att du kan räkna dig som ensam?

                      Vad höjer dig från resten av oss?

Vad som höjer mig?

Nej, det är inget som lyfter mig till skyarna.

Tomheten som har vuxit fram i mig,

Det trycker ner mig till jorden igen,

I takt med att jag trycker bort mina egna känslor.

                      Visst, du kanske inte flyger i det blå,

                      Men det gör verkligen dina ord.

Javisst, och på så sätt är vi båda motsägelsefulla.

                      Och ensamma.

Kanske stämmer det.

                      Så du erkänner att du kan ha fel?

Inte då, jag erkänner bara att du kan ha rätt.

                      Så, ska vi skaka hand?

                      Och kanske vara ensamma tillsammans.

Eller så kan jag gå härifrån,

Så får vi båda känna på hur det faktiskt är

Att vara ensam.