Lemoncurry?

Mina föräldrar är i Stockholm över helgen. Huvudorsaken är att jag (med ekonomiskt stöd från mor lilla) köpte en konsertbiljett till far min i julklapp, och mamma köpte även en till sig själv så de skulle kunna gå tillsammans. Men så tänker man lite, att varför köpte jag inte en till mig själv också?
För den person som kommer att stå på scenen imorgon kväll, då mina föräldrar finns i publiken, är Bob Dylan. Jag har inte lyssnat på hans musik så länge, men sedan jag såg I'm not there är jag fast.

Men jag sitter alltså hemma istället. Tjoho..

Och som den duktiga lilla skolflicka jag är (typ) så har jag inte bjudit in halva staden (vänta lite.. stad? Västervik?) på fest, utan sitter klistrad framför datorn med mitt projektarbete, som jag ska ha skrivit klart på onsdag.

Men nu var det ju inte det här jag tänkte att jag skulle berätta om. Det fick bara bli en liten inledning till min ännu kortare anekdot från morgonen.

För när jag till slut satte mig med ett avsnitt av South Park för att äta min frukost, sådär två timmar efter att jag stigit upp, så hörde jag ett ljud som förvånade mig mycket.

"Ding-dong"

Helt ensam och för helgen totalt avskärmad från omvärlden hade jag verkligen inte förväntat mig detta ljud. Helt ärligt är det inte ofta jag hör det vid andra tillfällen heller. Men nu var det faktiskt någon som ringde på dörren.
Halvt i chock pausade jag South Park, och funderade snabbt över vem det kunde vara när jag gick mot dörren. Det är för tidigt för både påskkärringar och jobbiga småbarn som vill sälja jultidningar. Kunde det vara någon kompis som kommer på spontanbesök? Eller kan det vara så, ve och fasa, att det när jag öppnar dörren står där någon liten tant med budskap från de fruktade Jehovas vittnen?

Helt rätt. När jag öppnade dörren stod det inte mindre än två små tanter där.
En av dem räckte fram en lapp till mig och pratade om att minnas Jesu död den 9:e april och just hur viktigt det var att minnas Jesus. Eftersom jag är så väluppfostrad tog jag emot lappen och sa tack, och såg allmänt trevlig ut, sådär som bara jag kan, välklädd och nyrakad (nej, nu ljuger jag... men välklädd var jag i alla fall). Det roade mig lite att se en viss förvåning i den lilla tanten ansikte, som om hon inte hade förväntat sig ett så pass trevlig bemötande. Men mitt mål med detta, vilket jag lyckades med, var att få dem att gå iväg.

När de hade gått satte jag mig återigen framför TV:n, och fortsatte att titta på när Kenny ska hjälpa Guds änglar i den stora striden mot helvetet.


Låttips: Haven't got a clue - The Flaming Lips
"Every time you state your case
The more I want to punch your face"