Jane Eyre
Igår var jag på teater. Redan i höstas hade jag bokat in den 4 februari, då skulle jag se Jane Eyre på Dramaten, tillsammans med några andra tjejer från Vajan. Förväntningarna var på topp, för det var ju ändå Jane Eyre!
Självklart blev jag inte helt nöjd med föreställningen. Jag säger inte att den var dålig, inte på något sätt, men de kunde faktiskt ha gjort det bättre. Julia Dufvenius (som jag alltid blandar ihop med Maria Bonnevie) såg perfekt ut som en anspråkslös Jane Eyre, i den gråa klänningen och med håret i en knut. Men när hon pratade så var det nästan hela tiden med en sådan röst som bara skådespelare har, så som ingen människa pratar i verkliga livet, och med en ton som var lite för sur, lite för hård. Men jag måste ändå ge till henne, att hon var den enda i ensemblen som på ett bra sätt klarade av att spela ett barn, utan att låta och se löjlig ut.
Och när jag ändå är inne på vuxna människor som spelar barn… Hur tänker man när man har en kvinna som är över 60 år i rollen som Adèle, Mr. Rochesters skyddsling? Varje gång hon skuttade in på scenen i sin rosa klänning kunde jag inte tänka annat än ”Varför?” Hon var en duktig skådespelerska, och klarade av att vara sådär rastlös och ivrig som barn är, men känslan när man såg henne var ungefär samma som när killar klär sig i klänning. Ett lite för enkelt sätt att plocka in några extraskratt på.
Trots att Michael Nyqvists Mr. Rochester var betydligt mesigare än i både boken och filmen (något som man nog kan skylla på regissören), så gjorde det inte så mycket med tanke på hur bra han ändå gjorde det. Jag älskar när skådespelare kan säga sina repliker på ett naturligt sätt, med vanliga betoningar, så att det inte låter inövat. Ett plus även till deras Mrs. Fairfax, som hela tiden var lite bekymrad och lite förvirrad.
