Lemoncurry?

Var inte oroliga. Det här kommer inte bli en text om sorgen av att vara ensam, att inte ha den där speciella någon att hålla om när det börjar bli kväll. Den här texten är inte ett sätt att avreagera mig genom att över internätet gnälla inför det fåtalet läsare jag har (hej mamma, hej pappa, hej kompisarna. Och ja, hej syster) om att jag vill träffa en kille och bli kär.

Min syster åkte hem till föräldrahemmet för att få studiero de senaste två veckorna, och lämnade därmed mig ensam i lägenheten. Timingen tycktes perfekt, för jag hade ju träffat en kille på valborg, som dessutom hade kommit över och hälsat på i vår lägenhet. Nu kunde jag ju umgås med honom ostört, ansåg syster, och jag kunde ju inte säga emot. Det lät som en bra plan.

Nu blev det aldrig att vi träffades igen. Den enda person bosatt i Uppsala som jag hörde av under den här tiden var en kille som förut var lite mer än en vän, men nu är en vän. Det känns illa på något sätt, att den enda personen utöver syster och hennes vänner är han. Är det så att det enda sättet för någon som inte pluggar att lära känna folk, är att träffas på ett annat sätt först för att sedan komma fram att ni nog bara vill vara vänner? Jag har ju lärt känna många på jobbet, men jag har inte umgåtts med någon av dem utanför Arlandas gränser.

Samtidigt så känns det inte så jobbigt. Jag har inte svårt för att klara mig på egen hand, och jag upptäckte plötsligt att jag inte hade något emot att åka till jobbet, för där fick jag ju min dos av umgänge. Dessutom hade jag en helg i Lund att se fram emot.

Angående det ämne jag i första stycket lovade att inte ta upp (lita aldrig på mig, för här kommer det ändå): Jag skulle inte ha något emot att träffa någon, en såndär speciell person som jag trivs med och verkligen vill vara med. Skulle han dyka upp så skulle jag inte tacka nej. Men jag hoppas att jag inte framstår som någon som hela tiden ältar att hon är singel, jag vill inte vara som de som måste säga hur avundssjuka de är på par när de själva är singlar. Det är oftast samma personer som när de är i ett förhållande känner ett behov av att visa upp det för omvärlden.

Jag kan inte förneka att jag vissa gånger när systers pojkvän kommer över känner att jag väldigt gärna skulle vilja ha någon där själv, eller när jag träffar kompisar med deras respektive. Det finns självklart dagar då jag känner mig ensam. Men jag skulle samtidigt inte kunna tänka mig att bli tillsammans med någon bara för tvåsamhetens skull. Då är jag hellre ensam.

Och när allt kommer omkring så är jag inte så ensam. Jag har ju som sagt min syster här (nu när hon är hemkommen igen), jag har min familj och jag har mina vänner, även om de är utspridda i landet för tillfället. Dessutom har jag en framtid framför mig som jag inte kan tro kommer bli annat än den bästa. Säg det inte till någon, men jag är egentligen en optimist.